Midsommar som det ska vara
I år blev midsommar så som den ska vara. Tillbaka i Dalarna.
Att fira midsommar i Dalarna har blivit lite av en tradition. Tidigare har dagen varit kantad av rejäl fest. Vi har maxat antalet personer som går in i en liten stuga och gått all in med såväl mat som dryck, midsommarstångsresning, sena nätter och musik mitt i natten.
Så småningom började det märkas att den tidsandan var på väg bort. Midsommaraftnarna lugnade ner sig och firades med föräldrar för att nå sin kulmen förra året då vi i princip inte firade det alls så som vi var vana. Då var jag höggravid och bara två veckor senare anlände A. Förra året var året då vi åt en stillsam midsommarlunch med mina föräldrar i Uppsala och tog en ännu mer stillsam tur ut till Skarholmen på kvällen för att titta på midsommarljuset.
I år tog vi vårt pick och pack och lastade in oss för ännu en midsommar i Dalarna. Denna gång med A i släptåg. De som tidigare med stor glädje och frenesi firat midsommar med oss har även de slagit in på denna mer familjära bana och firar tillsammans med sina barn och familjer. På ett sätt är det kanske med ett litet stänk av vemod som dessa midsomrar är förbi, samtidigt resonerade J och jag att var sak också har sin tid och att det nu är dags för denna nya spännande tid tillsammans med A; att fira midsommar utifrån ett litet barns perspektiv.
Vad härligt det var att återse Dalarna i all sin prakt. Det är inte bara ängarna och midsommarstången som blommar. Hela byn blommar upp i den somrigaste av alla våra traditioner. Det är härligt att se. Tillsammans med J:s systers familj dukade vi upp till midsommarlunch bestående av såväl gravad lax som färskpotatis och majskrokar. Att få till en lunch på utsatt tid med två stycken ettåringar som går på olika sov- och mattider är en utmaning, men en som denna gång lyckades. Och båda två lyckades också pricka in midsommarstångsresningen i vaket tillstånd.
Även i år restes stången av byns män. Ja, jämställdheten tar sin tid på landsbygden... och allt detta utan att det regnade. Däremot mulnade det på ordentligt framåt kvällen och någon riktigt ljus och strålande sommarnatt blev det inte. Mina och J:s kvällar slutar dessutom framåt niotiden numer så oasvsett väder hade vi förmodligen missat naturens skådespel.
Det är just naturen som är som mest magnifik såhär i juni. Dessa ljuvliga, för det mesta ljusa nätter. Tänk om de kunde vara för evigt, året om, varje år. Jag skulle aldrig tröttna. Jag lovar. När årets längsta natt passerat och det går mot mörkare tider blir jag alltid lika bedrövad. Varje år vid den tidpunkten brukar jag skicka ett sms till S och skriva att "nu går det bara utför..." och till svar får jag "haha, jag hade glömt ditt årliga peppande midsommar-sms!". Men jag vill verkligen inte att det ska bli mörkare.
Lyckligtvis valde solen att bryta igenom på midsommardagskvällen och lilla A bestämde sig för något så ovanligt som att sova på egen hand i en spjälsäng vilket betydde att vi alla kunde sitta på verandan och stråla ikapp med solen och den ljusa kvällen.
Midsommartid är min tid.
