Villa eller lägenhet?
Hur ska man bo egentligen? Det är en fråga som ständigt snurrar i mitt huvud. Jag är ju lite funtad så; att jag på något vis alltid letar efter något mer. Det färdiga. Det perfekta. När jag ska vara helt nöjd. Jag tror i och för sig att det stadiet kanske aldrig kommer att infinna sig.
Idag bor jag, J och A i en lägenhet. En fyrarummare. Eller en 4,5:a för att vara mer exakt. Den ligger i centrala Uppsala och inom tio minuter når vi Uppsalas stadskärna. Likaså har vi nära till så kallade rekreationsområden och fina promenadvägar. När vi köpte lägenheten var det för att vi behövde någonstans större att bo. Tidigare hade vi huserat ett antal år i min etta vilket i slutändan blev för trångt. Vi letade efter en orörd, gammal lägenhet och fann efter mycket letande en 40-talslägenhet i stort behov av renovering. I över ett års tid ägnade vi varje helg och även vardagskvällar till att renovera den med varsam hand. Och här bor vi alltså nu. Och litegrann kliar det i fingrarna efter något nytt projeket att sätta tänderna i.
Flera vänner och bekanta i vår ålder har skaffat hus. Jag har alltid föreställt mig att jag också skulle bo i ett hus. Det är så jag är uppvuxen. I ett grått 30-talshus med brutet tak och spröjsade fönster. Jag går nästan sönder inombords av längtan när jag ser sådana hus. De är så otroligt vackra. När mina föräldrar sålde huset. för många år sedan nu, genomgick jag en smärre kris för att det var så smärtsamt. Som jag saknar det fina huset och den härliga trädgården! Men att få tag på ett sådant hus i centrala Uppsala kostar. Inte växer de på träd heller. Och inte nöjer jag mig med mindre heller. Om jag ska bo i ett hus MÅSTE det vara gammalt, med rätt fönster, med rätt snickerier, med rätt allt.
Att finna ett vackert hus utanför stan är nog något enklare men med ett boende på landet tillkommer andra faktorer att ta hänsyn till. Exempelvis behöver man förmodligen två bilar. Barnen behöver åka för att ta sig till skolor och fritidsaktiviteter. Eftersom jag är själv i längre perioder då min sambo jobbar skulle jag själv behöva tampas med snöröjning och gräsklippning och jag skulle heller inte ha mina föräldrar lika nära.
Å andra sidan finns naturligtvis fantastiska fördelar med att bo i hus. Ytan. Att få bestämma själv. Att kunna spela musik utan att behöva tänka på grannen lika noga. Att få påta i en trädgård och springa bafota på gräsmattan och då och då sno åt sig ett krusbär eller två. Tystnaden! Ett hus en bit utanför stan skulle förmodligen generera en tystare omgivning, en omgivning mer fylld av natur. Att bo mitt i stan innebär att ett konstant trafiksus hörs. Oavsett om du går i Stabby rekreationsområde, i parkerna eller sitter på föreningens innergård.
Kanske kunde ett sommarställle vara lösningen istället? Då kunde vi bo i stan under vinterhalvåret och trampa gräs under sommarmånaderna. Det skulle vara en liten tillflyktsort. Någonstans att kunna åka över helgen för att få andas lite frisk luft. Kanske ett ställe nära vatten. Eller ett gammalt torp omgärdat av vitsippsbackar och gullvivor. För gammalt måste det naturligtvis vara. Förslagssvis inget yngre än 30-talet.
Samtidigt skulle ett sommarställe förpliktiga. Då är det ju dit man "måste" åka varje sommar eller ledig helg. Även där måste en gräsmatta klippas och underhåll göras. Vore det inte bara bättre att istället resa utomlands varje år och upptäcka nya platser?
Det är nämligen det tredje alternativet; att behålla lägenheten och istället ägna fritiden åt att resa. Det är förhållandevis enkelt att lämna lägenheten under en period för att åka någonstans. Ingen trädgård som måste tas omhand eller snöröjning som måste göras. På så sätt upplever man konstant nya platser och behöver inte känna sig fast någonstans.
Villa? Lägenhet? Sommarställe? Resa? Större lägenhet ändå? Hus i stan? Hus på landet? Om vi bortser från det ekonomiska och bara spekulerar fritt vad skulle du välja?
