Pedagogerna är A och O
Jag fortsätter på temat förskola och tankar kring det.
Som jag skrivit innan så slås jag emellanåt av det nästan lite absurda i att man faktiskt frivilligt lämnar sitt barn i någon annans vård under stora delar av vardagen. Inte för att jag inte tror att pedagogerna klarar av att ta hand om andras barn, utan mer utifrån aspekten att det känns smått onaturligt för mig som förälder. Själva handlingen.
I och med erfarenheterna som det har gett i att ha sitt barn på förskola och se vad det innebär för mig som förälder och för barnet så har det blivit av största vikt för mig att få veta vilka det är som tar hand om mitt barn om dagarna. Det känns viktigt och kul att få lära känna A:s pedagoger i den mån det går och det känns viktigt att förstå hur förskolan arbetar med att säkerställa att pedagogerna har belastningsfri bakgrund.
På A:s förskola har omsättningen av personal periodvis varit hög vilket skapat en osäkerhet hos mig i vem som är vem och vem som tar hand om A om dagarna. Då har det känts extra viktigt att känna till förskolans rutiner vid anställning.
Därför har jag varit lite av en jobbig förälder och mailat förskolechefen och bett vederbörande redogöra för hur anställningsprocessen går till och vilka bakgrundskontroller som görs, något jag tycker är lika viktigt vare sig man är utbildad eller inte, man eller kvinna, tillsvidareanställd eller vikarie. Lite besvärlig har jag allt känt mig, det måste medges, men det är en fråga som är så otroligt viktig och där ett misstag aldrig får göras. Barnen är ju viktigast.
I övrigt är jag så som jag tidigare skrivit både tacksam och imponerad över de pedagoger som så helhjärtat arbetar med alla dessa småttingar hela dagarna och lär dem så mycket.
