Lila
Varje år när syrenerna blommar kan jag inte låta bli att blogga om, skriva om, fotografera eller prata om dessa perfekta blommor. Det är ju samma procedur som sker varje år och blommorna ser exakt likadana ut år in och år ut. Men det är ändå som att jag upplever att de blir vackrare och vackrare för varje år som går.
Om jag vore poet eller diktare skulle jag bums sätta mig ner och författa något lyriskt, något om kaskader av lila blomsterprakt som förgyller de ljumma försommarkvällarnas bris. Om jag vore låtskrivare skulle jag ha ägnat en hel låt åt blomstren. Om jag var illustratör skulle jag ha ägnat en god stund åt att porträttera blommorna för hand. Om jag var fotograf skulle jag gladeligen fota varenda nyans som en syrén kan uppbringa. Ni förstår poängen?! Syrén är kort sagt min favoritblomma.
Hur skulle den inte kunna vara det? Den täcker hela mitt favoritspektra av färger. Från gräddigaste vitt, till ljuslila som om man blandat några droppar blåbärssylt i filen samt djupaste lysande lila, vilket är den absolut vackraste färgen. Som om inte det vore nog blommar de så vackert i sina klasliknande hängen. Ett syrénträd som är så översållat av blommor att det är mer lila än grönt klår liksom det mesta i trädväg. Lägg därtill doften. Det går ju bara inte att låta bli att gå fram till nästan varenda syrénbuske i sikte och borra ner näsan i prakten. Det luktar gudomligt gott!
Det enda som är så sorgligt är dess förgänglighet. På bara någon vecka är det vackra över och därför gäller det att passa på. Till och med i detta vackra och sorglösa finns det alltså en liten gnutta stress insprängt. Det är ju knäppt.
Normalt sett är jag inte en person av så stora ord. Mina adjektiv är oftast ganska måttfulla och hemfaller sällan åt ord så som fantatiskt och magiskt. Så dessa syrener får helt enkelt ta emot alla dessa fina ord jag uppbådat. En gång om år ska jag väl vara just poetisk också!
