Språkförbistringar
Språk har alltid varit min grej. I skolan och också annars. Språk faller sig naturligt. Från att jag lärde mig läsa till att jag i slutet av skoltiden och också på universitetet studerade andra språk.
Grammatik är för det mesta förståeligt och ett annat språks uttal går ju förhållandevis bra att härma och uttala. Det är inte så som fysik, kemi och teknik i skolan, som i alla fall jag var tvungen att nöta och lära in på ett helt annat sätt. Ibland utan att ens förstå vad det var jag åstadkom.
Jag minns att min mentor på gymnasiet tittade något förbluffat på mig när jag förkunnade att jag gärna läste extra italienska på mina håltimmar för att få något att slappna av med. Det låter förstås både stroppigt och lite väl självsäkert, men det var faktiskt så det var.
Under min gymnasietid höll jag därför igång med både svenska, engelska, tyska, spanska och italienska. Spanskan blev ju det språk jag fastnade för allra mest och som jag sedan också studerade vidare på universitet. Där stod jag om kvällarna i mitt studentrum och rabblade preteritum- och imperfektformer av de spanska verb jag ännu inte kunde, samtidigt som jag borstade tänderna, diskade eller städade.
Spanskan är naturligt också därför det romanska språk som satt sig mest. Inte så att jag på något vis talar en obehindrad och komplett flytande spanska. Naturligtvis inte. Dessutom har jag den något mindre positiva egenskapen att hellre säga det jag säger grammatiskt korrekt än att säga det på ett felaktigt sätt, vilket ibland tenderar till att jag faktiskt hellre håller tyst än pratar. Inte idealiskt när det kommer till kommunikationstillfällen.
Men det som gör mig allra mest frustrerad, och det som egentligen är kärnan med det här inlägget är att jag börjar glömma bort. Som vi alla vet är språk en färskvara.
Inför resan till Venedig gjorde jag ett heroiskt försök att bättra på italienskan. Jag rotade fram mina italienskböcker från gymnasiet och satte igång. Jag kände igen texterna så väl som att det hade varit igår jag läst dem. Jag kände igen ord, formuleringar och grammatik. Jag kände att jag ändå fortfarande förstod grunderna i språket.
Tror ni det hjälpte på plats i Venedig? Nja. Jag fick vackert upptäcka att det liksom inte riktigt ville sig. De rätta orden ville inte komma fram, inte heller de rätta formuleringarna eller de rätta verbformerna. Däremot förstod jag mer än vad jag själv kunde kommunicera, vilket nog är väldigt vanligt men samtidigt oerhört frustrerande. Det som kom upp i mitt huvud när jag väl skulle leverera något var mest förvanskade ord och verbformer från det spanska språket. Något italienare visserligen förstår, men självklart hade det varit roligare att få fram en felfri italienska.
Jag blir besviken och bestört när jag märker att jag inte besitter de förmågor jag förut besatt. Jag är väl medveten om att det blir svårare och svårare att lära sig språk ju äldre man blir. Men jag vill inte under några omständigheter känna att jag själv börjar hamna där. Språk är ju faktiskt något av det bästa jag vet.
Jag får nöta lite helt enkelt. Jag känner ju ändå att kunskaperna finns kvar långt någonstans därinne. Det bästa sättet av alla torde ju ändå vara att helt enkelt boka fler resor till både Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland. Kan väl inte vara så svårt!