Att bära glasögon under ridning
För en tid sedan, en höstkväll som alla andra, bestämde sig mina ögon för att det var nog att bära linser ett tag framåt.
Surt, väldigt surt tyckte jag, som är van linsbärare sedan åratal tillbaka. Men trötta ögon måste jag ju lyssna på och med ett strängt linsförbud från både optiker och läkare, kunde jag ju inte annat än att lyda.
Det är inget fel på mina glasögon. Faktum är att de är ganska nya och att jag ärligt tycker att de är rätt så snygga. Men fullkomligt bekväm kommer jag nog aldrig att känna mig när jag bär glasögon. Det beror på allt från i-landsproblem så som att mina ögonfransar skrapar i glaset och lämnar feta mascarastreck efter sig. Att jag till skillnad mot när jag bär linser, ser suddigt i ytterkanterna av glasögonen och därmed i min värld inte får ett fullgott synspektra. Att när jag går från kallt till varmt sprider sig den illvilliga imman likt en tornado över glasen. När det regnar och dropparna faller på glasen, ja då ser jag ju inget. Anledningarna är många.
Ibland har jag också haft svårt att skaka av mig känslan av att glasögon är lite nördigt ändå. Men så sa min kollega för en tid sedan att jag ser väldigt sofistikerad ut när jag bär glasögon, och då kändes allt genast mycket bättre.
Nå, att rida med glasögon däremot, det är ingen höjdare. Jag testade i måndags och kan ärligt säga att jag aldrig mer kommer att återupprepa det. Då slutar jag nog hellre att rida.
När jag väl fått på mig hjälmen och kravlat mig upp på min fåle för dagen, Joy, en sjuårig irländsk import, och börjat skritta runt ridhuset, får jag en känsla av att hela manegen liksom känns välvd. Det känns som att jag varken har kontroll över var hästen sätter sina fötter, vart jag ska och hur snabbt eller långsamt det går. Märkligt är bara förnamnet.
Men vi kämpar vidare. Joy med långsamma stora kliv, och jag med en stor bekymmersrynka mellan ögonen.
Så börjar vi jobba på allvar och svetten börjar lacka. Vet ni vad det innebär? Jo, att glasögonen som befarat, börjar glida längre och längre ner på näsan. Ju mer vi travar, och för att inte tala om galoppen, desto längre ner hasar glasögonen. Galoppen är extra skumpig, så till slut balanserar glasögonen på nästippens brant, sneda och vinda. Jag ser ut som någon slags galen vetenskapsman och ilskan sprider sig snabbt och effektivt i min kropp.
"Hur går det för dig, Rebecka?!" utbrister ridläraren roat.
"Jag ser ju inget!" vrålar jag, gör halt och rättar ilsket till mina glasögon. Det tar cirka tre sekunder innan de åter glidit ner till det ödesdigra nästippsläget. Enda sättet att hindra glasögonen från att trilla av under galoppen är att sätta näsan i vädret och liksom försöka knycka till med huvudet. Det fungerar sådär och likaså galoppen. Att koncentrera sig på glasögonen tar energin från det vi håller på med och Joy, som vanligtvis är en svår herre att fatta galopp på, faller förstås isär i stora, valpiga travsteg. Någon galopp är det inte tal om.
Jag skrittar skamset in till mitten på volten och gör halt. Så som jag gjorde när jag var åtta år gammal, inte hade lyckats fatta galopp på flegmatiska ponnyn Humlan, och står där och väntar tills de andra är klara med sin prydliga och lyckosamma galopp. Vad händer då? Jo, glasögonen immar naturligtvis igen så jag varken ser de andras galopp, min mamma på läktaren eller ridläraren.
"Du kanske skulle ha vindrutetorkare på glasögonen", nämner en i gruppen munternt.
Min ilska vet inga gränser. Om inte glasögonen kostat som en all inclusive chartervecka i Egypten, hade jag slängt dem i backen banne mig.
Nå, lektionen lider mot sitt slut. Jag är bedrövad. Jag är alltid ganska dramatisk i mina känslolägen så bedrövad är verkligen rätt ord.
Ridläraren säger att jag ändå gjorde det bästa av situationen och att det såg både fint och avslappnat ut i typ alla gångarter utom galoppen. Hon avslutar med att säga "Du är i alla fall väldigt söt i dina glasögon!"
Jo, jag tackar. Nästa vecka är det hoppning och då ska jag bära linser om det så är det sista jag gör!