Underhållning Down Under
Jag vet inte riktigt hur, men jag råkade snubbla över en bok med titeln Down under. Klart den fångade mitt intresse. Bill Bryson heter författaren som fram tills nu var mig okänd. Vad glad jag är att jag gjorde denna upptäckt, eftersom boken visade sig vara ett sådant läsnöje att jag önskar att den aldrig skulle ha tagit slut.
För det första har Bryson ett oerhört komiskt och underhållande sätt att skriva. De gånger jag skrattat högt rätt ut när jag läst en bok får väl ändå räknas som ganska få.
- "If you're caught in a rip", Deirdre was saying, "the trick is not to panic".
I looked at her. "You're telling me to drown calmly?
"No, no. Just keep your wits. Don't try to swim against the current. Swim across it. And if you're still in trouble, just wave your arm like this" - she gave the kind of big, languorous wave that only an Australian possibly consider an appropriate response to a death-at-sea situation.
Let me just pause here for a moment to interpose two small stories. In 1935, [...] some fishermen captured a fourteen-foot beige shark and took it to a public aquarium in Coogee, where it was put on display. The shark swam around for a day or two in its new home, then abruptly, and to the certain surprise of the viewing public, regurgitated a human arm. When last seen the arm had been attached to a young man named Jimmy Smith, who had, I've no doubt, signalled his predicament with a big, languorous wave.
Det är bara så eländigt komiskt på något vis.
För det andra förklarar Bryson meningen med att resa. Saker som jag så många gånger har tänkt och tyckt kring just resande, sätter han i ord. Det känns som att Bryson har blivit min resekompanjon. Någon som äntligen förstår vad resande går ut på.
Han har med dessa meningar fångat själva essensen i resandet. Tänk att få knäcka ett annat lands kod, om än något så banalt som att lyckas beställa det kaffe man vill ha. Ändock är det just det. Tjusningen i att snappa upp finurligheter i det kulturella som gör det så spännande att besöka andra länder.
Även denna formulering är så sann. Att avsluta en resa är för mig till del förknippat med sorgsenhet. Här befinner jag på mig en plats som jag aldrig mer vet om jag kommer att besöka igen under min livstid. Nog är väl det om något en omvälvande tanke? Sorgsenheten ligger därför i att på något vis hinna suga ut allt ur resmålet innan möjligheten gått förlorad. Kanske för alltid. Har jag nu sett allt jag velat se? Har jag upplevt tillräckligt för att känna mig nöjd? Har jag insupit tillräckligt av resmålet för att intrycken ska hålla för en hel livstid ifall det nu blir så att jag inte kommer att komma tillbaka? I synnerhet gällande ett sådant land som Australien som är just så fantastiskt som Bryson gör gällande. Ja, ni hör ju själv vad underbart melankoliskt det är.
De allra flesta människor verkar tycka om att resa på ett eller annat sätt. Hela tiden hör jag om människor i min omgivning som är på resande fot. Någon är i Thailand, någon har åkt till New York. En annan är på weekend i Dublin och en tredje ligger på stranden i Dubai.
Men sällan hör jag någon prata om sina resor i de termer som Bryson gör. Människor av idag reser som om att det inte längre är något speciellt. Det är det kanske inte heller på ett sätt. Idag går det att ta sig till jordens alla hörn relativt snabbt och komfortabelt. Ingen höjer längre på ögonbrynen bara för att någon åkt till Indien. I samma veva är det som att den nyfikna lusten till det lilla och till det alldagliga och vardagliga som finns att upptäcka utanför Sveriges gränser i samma veva tappat sin betydelse.
Men att resa är så himla mycket mer än att bara nå sin destination och därefter ligga bekvämt utsträckt på sin badhandduk. Resa handlar om att titta i kartböcker, att titta ut genom fönstret på flygplanet och förstå vilken resrutt piloten följer. Att titta ut genom flygplansfönstret för att upptäcka Sibirens vidsträckta vidder så långt nedanför. Att se till att passet är förnyat, att visumet är ansökt om, att packa på det mest effektiva sättet. Att läsa på noga och väl om landets historia, befolkning och kultur för att få en känsla av vad resmålet kommer att innebära. Och den underbara förtjusningen i att lära sig det lokala. Just därför blir jag så själaglad när Bryson skriver:
- Almost at once I became acutely, and in an odd way delightedly, aware of how little I knew about the place. [...] I didn't even know how to order coffee. It appeared that you had to specify a length (principally long or short), a color (black or white) and even an angle of orientation to the perpendicular (flat or not), and these could be put together in a multitude of permutations - "long black", "short black", even "long short black". My own preference, I discovered after many happy hours of experimentation, was "flat white". It was a moment of the sublimest happiness.
Han har med dessa meningar fångat själva essensen i resandet. Tänk att få knäcka ett annat lands kod, om än något så banalt som att lyckas beställa det kaffe man vill ha. Ändock är det just det. Tjusningen i att snappa upp finurligheter i det kulturella som gör det så spännande att besöka andra länder.
Bryson skriver vidare om melankolin som bubblar upp till ytan när det närmar sig hemfärd:
- I drove in the gloomy frame of mind that overtakes me at the end of every big trip. In another day or two I would be back in New Hampshire and all these experiences would march off as in a Disney film to the dusty attic of my brain [...] It seems a particularly melancholy notion to me that life would go on in Australia and I would hear almost nothing of it. [...] Life in Australia would go on and I would hear nothing, because once you leave Australia, Australia ceases to be. What a strange, sad thought that is. Australia is mostly empty and a long way away. Its population is small and its role in the world consequently peripheral. [...] It is stable and peaceful and good. It doesn't need watching, and so we don't. But I will tell you this: the loss is entirely ours. You see, Australia is an interesting place. It truly is. And that really is all I'm saying.
Även denna formulering är så sann. Att avsluta en resa är för mig till del förknippat med sorgsenhet. Här befinner jag på mig en plats som jag aldrig mer vet om jag kommer att besöka igen under min livstid. Nog är väl det om något en omvälvande tanke? Sorgsenheten ligger därför i att på något vis hinna suga ut allt ur resmålet innan möjligheten gått förlorad. Kanske för alltid. Har jag nu sett allt jag velat se? Har jag upplevt tillräckligt för att känna mig nöjd? Har jag insupit tillräckligt av resmålet för att intrycken ska hålla för en hel livstid ifall det nu blir så att jag inte kommer att komma tillbaka? I synnerhet gällande ett sådant land som Australien som är just så fantastiskt som Bryson gör gällande. Ja, ni hör ju själv vad underbart melankoliskt det är.
Tack Bryson för att du förstår!