En dag vid en sjö
Ibland kan jag tycka att helgerna är svåra. Det är svårt att koppla av. Ibland börjar känslan av avkoppling infinna sig klockan 20.00 på söndagskvällen och då är det ju egentligen försent eftersom måndagsmorgonen närmar sig med stormsteg.
Det är mycket som ska pressas in på en helg. Allt som inte hinner göras på vardagarna ska klämmas in på två dagar och allra helst medan det är dagsljus. Mörkret är aldrig särskilt inspirerande. Det ska tvättas, dammsugas, plockas undan, tavlor ska sättas upp, någonting ska målas, växter ska vattnas, balkongerna ska göras i ordning inför hösten, luncher ska lagas, det ska storhandlas inför kommande vecka, middagar ska göras i ordning, det ska motioneras i någon form. Listan är lång och chanserna till att ligga utsträckt på soffan och läsa krymper.
Av sagda anledning har jag ibland svårt att haka på andra aktiviteter. Binder jag upp mig med något som tar en hel dag i anspråk, ja då har jag ju bara en ynka dag kvar att lyckas åstadkomma det som nämnes ovan. Hur ska jag klara det? Genom att släppa taget förstås säger den vise. Genom att skita i att dammsuga, låta dammråttorna flyga, genom att köpa färdig lunch den kommande veckan, genom att låta möbeln stå omålad en vecka till eller två. Absolut. Jag håller med. Det finns ingen egentlig deadline på att en möbel ska vara målad ett visst datum. Men det är svårt. Jag gillar att avsluta mina projekt.
Häromhelgen gjorde jag dock ett tappert försök att släppa taget. Ett som på alla sätt och vis var värt det. Jag följde med min sambo för att fiska. Tolv mil från Uppsala finns en liten juvel i form av en stilla skogssjö omgiven av doftande barrskog, blekrosa ljung och frostnupna lingon. Dit följde jag alltså med. De första sex milen nojade jag mest kring alla förehavanden jag lämnat bakom mig men efter mycket analyserande i min egen hjärna kom jag fram till att det är mer värt att få andas natur och få granbarr innanför skorna än att svepa dammsugaren runt alla vrår i lägenheten.
Oktober kan vara kallt och ruggigt men tydligen också varmt och strålande. Så var det den här gången. Solens strålar vämde som aldrig förr och marken var alldeles torr och bar att sitta på. Ärligt talat var det nästan för varmt för det underställ och övriga lager-på-lager av kläder jag bylsat på mig. Det händer inte ofta.
Medan min sambo prövade lyckan med flugfisket slog jag mig ned på marken, lutade mig mot en alldeles ypperligt bekvämt designad sten och tog emot solens sista värmande höststrålar. I-landsproblemen löstes så småningom upp i intet och jag kom till lite inre ro. Det var alldeles vindstilla. Vattnet var sagolikt blankt och av djupaste blå färg. Knappt en fågel hördes, endast några rappa vingslag från två höstpigga trollsländor. Då och då bröts tystnaden av en fisk eller två som gjorde höga hopp över vattnet. En stund för reflektion och eftertanke helt enkelt.
Vad vore väl en värld utan naturen? Vad vore väl en värld utan granskog och blanka sjöar? Naturen är en trygg påminnelse om vad som egentligen är värt här i livet. Med andra ord blev det en oväntad men alldeles perfekt dag som jag mer än gärna gör om igen.
Målningen då? Jo, den hann jag minsann med på söndagen... dammsugningen också för den delen... och storhandlingen...
