Under stjärnklar himmel i Australiens mitt
Vi är bokstavligt talat mitt i ingenstans. Det är på sådana platser som livet på något vis är som bäst. Det är då man förstår hur allt hänger ihop och vad som är viktigt. Naturen får spela roll. Naturen är det viktiga. Om jag skulle börja samla på något så är det naturupplevelser. Allt annat 2015 bleknar.
Vi befinner oss vid Uluru (tidigare Ayer's Rock) i Northern Territory i Australiens mitt. Vi har åkt hit från Erldunda - ett samhälle som definierar sig som The Centre of the Centre. Eller samhälle, njah, snarare en pub, en restaurang, camping och ett motell. Och så några emuer förstås.
Mitt i Australiens öken är vi dock inte ensamma. Den eran är över, slut och förbi sedan länge. Vi bor på ett resortområde i Yulara. Vi och flertalet andra turister. Men turismen är tack och lov inte överexploaterad. Resortens byggnader smälter på ett förhållandevis fint sätt ihop med den tuffa och skoningslösa naturen, den röda sanden, de vindpinade buskarna.
På håll ser vi Uluru. Aboriginernas heliga klippa. Som ett slags evigt monument ligger den där. Stor och majestätisk och ensam. Så intagande att de inledningsvisa tankarna om att den kanske inte är mycket för världen, fullständigt bleknar. Den är nämligen något alldeles extra.
För att uppleva miljön på riktigt har vi bokat in oss på Sounds of Silence - en middag i öknen under en nattsvart himmel fylld av en intensiv kaskad av stjärnor. Allt föranlett av en solnedgång som färgar Uluru guldröd och glödande.
Tillsammans med ett gäng andra turister skjutsas vi ut till dukade bord med vita dukar, placerade på en sandplatå. I fjärran ligger Uluru, tyst och sömnig och väntar på att solen ska gå ned. En karavan av kameler kommer stävandes från ingenstans och släpper av fler, hungriga deltagare. En man spelar intensivt på en digeridoo och förstärker bilden av Australien. Servitörer och servitriser bär runt på brickor med tilltugg bestående av krokodilkanapéer samt munsbitar av känguru, lax och kyckling.
Vi blir visade till bords och slår oss ned bredvid ett kompispar från Brisbane som turistat runt sitt eget land med buss. Andra änden av bordet fylls upp av en indisk familj, numer bosatt i Sydney och som rest till kontinentens mitt under skollovet. Jag berättar att vi, istället för att renovera våra badrum, reste till Australien istället. Alla instämmer i att det var en bra idé. Konversationen flyter på.
Vi serveras en soppa på pumpa. Luften blir kyligare. Uluru glöder än mer. Inom loppet av några sekunder är solen försvunnen och vi badar i ett kompakt mörker. Långkalsongerna kommer väl till pass. Ökennätterna kyler ordentligt men värmen från gaslamporna hjälper till.
Från grillbuffén stiger oset av läckerheter och vi serverar oss själva med lammracks, Caesarsallad på krokodil, kängurufilé och citronmarinerad barramundi. Vi kastar samtidigt lystna blickar mot dessertbordet som börjar dukas upp. Så plötsligt släcks all belysning ned. Ordet nattsvart får ytterligare en dimension. Vi riktar våra blickar uppåt och får se något vi aldrig, vare sig förr eller senare, förmodligen kommer att få se igen - södra halvklotets stjärnhimmel.
Himlen är fullkomligt beströdd med stjärnor. Så långt ut i öknen, så långt bort från civilisation och gatubelysning syns stjärnorna på ett sällan skådat sätt. Som strössel på himlen. Som en kaskad av små och stora stjärnor. Vi ser galaxen Vintergatan. Vi ser Southern Cross - den stjärnbild man navigerar efter på den här sidan jordklotet. En stjärnbild vi överhuvutaget inte ser hos oss i Norden.
Vi lutar huvudet bakåt och försöker bara ta in det. Fullt medvetna om att det här tillfället aldrig kommer igen. Så små vi är i detta universium. Så fantastisk naturen är. Det är utan tvekan vår häftigaste naturupplevelse hittills.
En ficklampa tänds och en guide börjar berätta för oss om stjärnhimlen. Han pekar och visar vilka stjärnbilder vi ser, vilka stjärnor man brukade navigera efter, hur aboriginerna tolkade stjärnhimlen. Vi får titta i en stjärnkikare och ser till och med Saturnus med alla dess ringar som ett litet nålhuvud i fjärran. Vi oohar och aahar och får nästan nackspärr av att titta uppåt så länge. Det gör inget för allt är bara fantastiskt. Redan innan det är över saknar jag upplevelsen. Det gör på något vis ont för att det är så synd att det snart är förbi.
Belysningen tänds upp. Ögonblicket är över. Dessert väntar. Vi pratar vidare med våra bordsgrannar och drar täckjackorna tätare omkring oss. Middagen är slut.
