rebeckasvardag

Dagens stora fråga är; hur klarar man av vardagen på ett smidigt sätt? Alltså kombinationen av sömn, småbarn, förskola, jobb, lämning, hämtning, vardagssysslor, middag och eventuell fritidssysselsättning. Och det på ett så smidigt sätt som möjligt? 

 

Jag frågar mig ofta det eftersom jag själv tycker att vardagen i november eller för den delen också i december sällan är en ljuv räkmacka. 

• Jag frågar mig hur man behåller humöret uppe när jag ramlar med cykeln en mörk decembereftermiddag på vägen hem?
  
  
• Jag frågar mig hur man behåller modet när motvinden piskar snöblask i ansiktet så att glasögonen immar igen och jag inget ser?
  
  
• Jag frågar hur man behåller gajsten när det är så moddigt och oplogat på gatorna att det tar en eon av tid att ta sig till jobbet?
  
  
• Jag frågar hur man behåller tålamodet när ens son vägrar att ha på sig mössa och vantar när det är minusgrader ute?
  
  
• Jag frågar hur man behåller energin när natten bestått av sömnbrist och sonen bestämmer sig för att stiga upp klockan 04.20?
  
  
• Jag frågar hur man behåller inspirationen till att laga innovativ mat, ta hand om disken och utföra andra vardagliga sysslor när allt ovan hänt och det dessutom är beckmörkt sedan mer eller mindre mitt på dagen?
  
  
• Jag frågar hur man ska få någon kontinuitet i jobbet när var och varannan dag består av vab?
  
  
• Jag frågar hur man till råga på allt ska följa den aldrig sinande trenden att ovanpå alltihop försöka träna?

 

Vi kan i alla fall konstatera så mycket som att någon vintercyklist är jag inte. Jag tror inte att min personlighet medger det. Eller såhär, jag har väl varit det men någonstans längs vägen har jag tröttnat. Alltsedan jag examinerades från universitetet och påbörjade min yrkesbana har jag cyklat. Som en student. Överallt. Över hela stan, oavsett väder, utan vinterdäck. Det har väl gått an, men sedan jag fick barn är det egentligen inget annat än krångligt. Och jag ogillar krångligt. 

 

Köp en bil säger många. Särskilt på mitt jobb, en arbetsplats som kan vara den mest bilburna på planeten och där det fortfarande efter tre års tid kan höjas på ögonbrynen åt att jag säger att jag cyklat idag. "Men det snöar ju!". Ja, tänka sig. Ja, jag skulle gladeligen köpa mig en bil. Eller alltså, en till bil. Vi har en bil i vår familj men den använder min sambo som bilpendlar till en annan stad i jobbet. Men jag tycker någonstans att det inte bara är att köpa en bil hur som helst. Det finns ju något som heter ekonomi. 

 

Så därför kämpar jag vidare med cyklingen och med packningen. Med på cykeln skall medtagas ett barn, dennes cykelhjälm, min cykelhjälm, barnets ombytesgrejer och annat till förskolan, min packning till jobbet bestående av dator, kalender och gud vet vad som ryms i en portfölj. Med skall också sadelskydd, belysning, en stor platspåse att hänga över cykelstolen så att den inte är alldeles blöt när barnet ska sätta sig i den och förstås en drös med papper för att kunna torka av den alltjämt så blöta cykelsadeln och styret. Att vi ens kommer ut ur källaren med allt detta är ett smärre mirakel!

 

Lägg därtill att man för att cykla året om ska ha rätt utrustning på sig själv också. Lager på lager av kläder, skaljackor och sådant. Om man klär sig så och exempelvis inte jobbar på Alewalds, där man skulle komma undan med att bära underställ från Janus hela dagarna, så måste man också ha med sig ombyte. Då skulle jag behöva installera en hylla på min cykel eller en ställning med förvaringslådor för att alls ta mig till jobbet. Därför cyklar jag i de kläder jag vanligtvis jobbar i. Det kan vara klänning, strumpbyxor och stövlar eller en varm, fluffig dunjacka som gör mig så sjukt svettig att jag skulle behöva duscha väl framme på jobbet. 

 

Ja, ni hör ju hur negativiteten osar. Och det är kanske det som är problemet. Att jag är för negativ? Jag har nämligen frågat ett litet urval av vänner (de som har barn) hur de klarar av vardagen. Hur löser de transport till och från arbetet? Vem hämtar och vem lämnar? Hur sover de om nätterna för att orka med att vara pigg dagen efter? De flesta verkar inte tycka att det är något nämnvärt bekymmer. Någon tar bussen, någon slutar lite tidigare från jobbet, någon behöver inte så mycket sömn, en annan tar bilen. Vågar de inte erkänna att det är lite bökigt eller är glaset för dem alltid halvfullt?

 

Har jag alltså för stora krav? Ska jag istället för att förbanna Sverige och drömma om att snabbt emigrera till valfritt soligt land, istället le snögloppet som förblindar mig, rätt i ansiktet?

 

Eller ska jag bara börja åka buss? Tja, om man vill trilla in på jobbet sisådär en tjugo i nio om morgnarna på jobbet efter att ha försökt hitta en vettig buss med UL så är ju det en utomordentlig idé. Och allt det andra?Träningen kan jag väl lägga på hyllan tills det blir första januari och vi alla börjar ett nytt liv. Att cykla i snömodd kanske är tillräcklig motion ändå? Vardagssysslorna skulle jag kanske kunna släppa lite på. Maten kanske inte måste vara så innovativ? Jag kan försöka intala mig att jag nog inte heller behöver så mycket sömn. 

 

Men hur jag ska få på min son vantar och mössa? DET är i alla fall ett olösligt problem!  

 

Det bästa av allt i detta negativa inlägg är att jag faktiskt ska avsluta positivt, för idag är faktiskt världens bästa dag. Vintersolståndet! Nu vänder det hörni. Nu går det mot ljusare tider, barmark och syrener!