Kanske är det bara för att morfar inte längre finns...
Vi tog en dagstur till Bollnäs. I Bollnäs bor morfar. Eller bodde. Han finns inte längre men det är som att det inte känns så. Bollnäs är ju morfar. Inte kan väl staden finnas och leva utan honom? Det slog mig att jag inte varit där sedan begravningen för ett och ett halvt år sedan. Det finns liksom inte så stor anledning längre även om ytterligare några släktingar ännu finns kvar.
Bollnäs är ingen vacker stad. Det ska ärligt sägas. Det som en gång var vackert har som i så många städer rivits. Bollnäs är heller inte någon särskilt levande stad. Inte vid första anblick i alla fall. Jag minns den som levande när jag var mindre. Ett fint torg med en fontän, torghandel och många människor ute. Idag närapå folktomt och ett öde torg. Eller så spelar minnet mig ett spratt. Kanske bara upplevde jag att det var mer folk ute förr.
Fast jag tycker att det ofta finns en särskild känsla över småstäder. En sömnighet, en dåsighet. Ett slags förfall för att använda ett lite sorgset ord. Som något som kryper sig långsamt på. Som om orten inte riktigt orkar med att rycka upp sig själv och vidare in i det nya århundradet.
När förändringar sker i små städer är det som att staden inte orkar ikapp. Företag som läggs ner. Människor som flyttar. Suck, säger staden och slumrar tungt. Platser som jag minns dem - parker, hus, trädgårdar, torg är idag förfallna. Färgen flagnar och ogräset växer. Det är sällan det verkar gå åt andra hållet. Visst händer bra saker också på mindre orter. Nyetablering av företag, nya restauranger och nya affärer. Absolut. Men känslan jag får var gång jag åker genom de platser jag spenderade mycket tid på som barn är att det ser annorlunda ut. Hur mycket jag än vill är det inte samma sak. Och jag tycker det är sorgligt.
Var gång jag är på väg till hembygden längtar jag ivrigt dit för att varje gång påminnas om att det inte är detsamma. Något fattas, något saknas. Kanske har jag bara varit borta för länge. Kanske är det jag som inte följt med i utvecklingen för att jag inte finns på plats för att se den. Varje gång tänker jag också att jag inte behöver åka tillbaka eftersom jag ändå bara blir besviken. Men så går tiden och längtan smyger sig på som ett brev på posten. Hur det än är älskar jag ändå dessa barndomsplatser.
Kanske är det bara att morfar inte längre finns. För vad är väl Bollnäs utan morfar...
Bollnäs är ingen vacker stad. Det ska ärligt sägas. Det som en gång var vackert har som i så många städer rivits. Bollnäs är heller inte någon särskilt levande stad. Inte vid första anblick i alla fall. Jag minns den som levande när jag var mindre. Ett fint torg med en fontän, torghandel och många människor ute. Idag närapå folktomt och ett öde torg. Eller så spelar minnet mig ett spratt. Kanske bara upplevde jag att det var mer folk ute förr.
Fast jag tycker att det ofta finns en särskild känsla över småstäder. En sömnighet, en dåsighet. Ett slags förfall för att använda ett lite sorgset ord. Som något som kryper sig långsamt på. Som om orten inte riktigt orkar med att rycka upp sig själv och vidare in i det nya århundradet.
När förändringar sker i små städer är det som att staden inte orkar ikapp. Företag som läggs ner. Människor som flyttar. Suck, säger staden och slumrar tungt. Platser som jag minns dem - parker, hus, trädgårdar, torg är idag förfallna. Färgen flagnar och ogräset växer. Det är sällan det verkar gå åt andra hållet. Visst händer bra saker också på mindre orter. Nyetablering av företag, nya restauranger och nya affärer. Absolut. Men känslan jag får var gång jag åker genom de platser jag spenderade mycket tid på som barn är att det ser annorlunda ut. Hur mycket jag än vill är det inte samma sak. Och jag tycker det är sorgligt.
Var gång jag är på väg till hembygden längtar jag ivrigt dit för att varje gång påminnas om att det inte är detsamma. Något fattas, något saknas. Kanske har jag bara varit borta för länge. Kanske är det jag som inte följt med i utvecklingen för att jag inte finns på plats för att se den. Varje gång tänker jag också att jag inte behöver åka tillbaka eftersom jag ändå bara blir besviken. Men så går tiden och längtan smyger sig på som ett brev på posten. Hur det än är älskar jag ändå dessa barndomsplatser.
Kanske är det bara att morfar inte längre finns. För vad är väl Bollnäs utan morfar...
