Blå kärrhök och frystorkad mat

Jag återkommer alltid till det, men vad härligt det är att vara ute i naturen. Lyckas jag bara släppa alla påhitade måsten hemmavid i lägenheten är det alltid så värt att få komma ut och andas lite skog. 
 
I helgen stod sjön Tämnaren på agendan. Upplands största sjö såvitt jag förstått det och med ett fågeltorn utmärkt på kartan. Sagt och gjort. Som den gamla fågelskådare jag är blir jag alltid lite lätt uppspelt över att få möjlighet till att skåda fågel. "Så oerhört tråkigt det låter" som någon nyligen sa, men nej, det är det verkligen inte. Jag försöker övertyga min sambo om tjusningen med fågelskådning för inte heller han är till hundra procent övertygad. Jag tjatar om bofinkens läte och skillnaden mellan gråsparv och pilfink för att börja med det lätta. Men inte ens det fastnar! 
 
Nå landskapet Uppland lämnar dessvärre en del att önska vad jag gäller naturupplevelser. För mig som ursprunglig hälsing ter sig landskapet oerhört platt, gult, brunt och ja, allt annat än inbjudande. Inte blev det bättre av att det tog oss cirka en och en halv timme att hitta fram till det utlovade fågeltornet. Skyltar och tydlighet är inte Upplands starkaste resurs. Jag drar mig till minnes hur fantastiskt skyltade och tillgängliga Australiens nationalparker är, men å andra sidan kanske det överhuvudtaget inte kan jämföras med lilla Uppland. 
 
Efter att nära nog ha kört fast med bilen på mer eller mindre befintlig åkerväg valde vi att parkera en bit ifrån fågeltornet. Redan på håll hördes massor med spännande fågelläten varav det mest spännande var rördromens underliga läte (som om man blåser i en tom glasflaska). Genast blev jag på bättre humör. Grågäss patrullerade på åkrarna, vi såg någon obestämbar rovfågel i skyn och ett rådjur skymta vid skogsbrynet. Fågeltornet dock var eländigt högt, ofräscht inuti och med en rätt läskig trästege som enda sätt att ta sig upp. Halvvägs upp med kamerautrustning och allt insåg jag att det nog inte var någon idé för mig ens att klättra upp och därför valde vi att istället gå tillbaka till bilen och åka till ett annat ställe med tydligare skyltning om naturreservat. 
 
Efter en liten kort och behändig promenad kom vi fram till en udde som bjöd på en fin lite disig och spännande blåaktig utsikt över Tämnaren, lika många fågelläten och en, endast en (man får ju inte slå på för stort i Uppland) träbänk där vår medhavda lunch kunde intas. Även här guppade grågäss på ytan och brölade ut sin falsksång. En större hackspett kikade nyfiket fram bakom en stubbe. En blå kärrhök överraskade oss genom att höklikt spana över vassen. Ytterligare en rovfågel svepte in över viken vilket fick gässen att gapa ännu högre, i falsett denna gång och en stare väsnades också i ett träd. Aldrig smakar frystorkad mat så gott som ute i naturen. Jag njuter varje gång jag får äta innehållet i en sådan påse och precis när jag gjorde det stack solen fram med några bleka, värmande strålar. Strålar som försvann så fort lunchen var intagen. Några foton hann vi ockå med att ta innan det var dags att bege sig hemåt. Förhoppningsvis tar vi oss ut snart igen. Det är roligt att utforska de närliggande naturområdena lite bättre. 
 
 
 
 
 
 
Tämnaren - Uppland - Uppsala - foto - fågelskådning - fåglar - naturreservat