Ett år med förskolan

Nu när höstterminen startade har vår lille A gått ett helt år i förskolan. Tänk att han redan är inne på sitt andra år! Livet som förskoleförälder har varit nytt, omtumlande och speciellt. En del har varit så som jag förväntade mig och annat hade jag ingen aning om. 
 
Jag har många gånger skrivit att jag själv, ända sedan förskoletiden i äldre ålder (det som då hette dagis gick jag aldrig på eftersom min mamma var hemma), alltid har tyckt om skolan. Genomgående och ända upp till studenten. Därför har det varit viktigt för mig att A ska få samma känsla redan så tidigt som möjligt. För mig blir det också som att uppleva skolan på nytt fast förstås på ett annat sätt - utifrån föräldraperspektivet och jag älskar det! Jag tycker det är fantastiskt kul att få komma på utvecklingssamtal och föräldramöten och ställer mer än gärna upp på föräldraråd och diverse kvalitetsundersökningar etc. Något viktigare finns ju faktiskt inte. 
 
Det här allra första förskoleåret har för det första gett mig en liten inblick i hur det är att vara förskolepedagog och jag vill ge en eloge till alla som arbetar inom förskolan. Vilket jobb ni gör! Som förälder som inte är insatt är det lätt att tro att man som förskolebarn mestadels ägnar dagarna åt att leka - alltså leka rent generellt utan särskilt mål eller mening. Nytt för mig är det pedagogiska tänket och den röda tråden genom allt det barnen gör redan i så tidig ålder. Imponerande! 
 
Nytt har också varit hur jag som förälder reagerat på olika situationer. När A började var han dryga året gammal och i jämförelse med sina kamrater kändes han så liten. De andra barnen kunde både klättra, springa upp och ned för gårdens kullar och äta frukt i stora bitar med skal på. Inget av det där kunde A och det var med ett inte så litet mått med oro som jag undrade hur i allsin dar det skulle gå. Det gick bra kan tilläggas såhär i efterhand. 
 
Att lämna sitt barn för första gången i någon annas vård var också det förknippat med oro. Ja, inte bara det - panik, skuldkänslor, ångest, ledsamhet. För hur det än är så finns det ju egentligen ingenting naturligt i att lämna bort sitt barn. Att man sedan inte har något annat att välja på eftersom det är så samhället är uppbyggt, är en annan sak, men aldrig har jag funderat så mycket på just hur samhället fungerar i den aspekten som nu. Man har alltså skapat ett samhälle som går ut på att arbeta åtta timmar per dag, för att tjäna sitt uppehälle, för att kunna leva och bo - på bekostnad av att man lämnar bort sitt eget barn under en stor del av dagen. Och även om man får information av pedagogerna vad som gjorts under dagen så vet man ju som förälder ändå inte riktigt på djupet vad ens barn har haft för sig.
 
När jag hamnar i dessa tankebanor blir det emellanåt rätt svårt att acceptera situationen. Därtill så pratar man inom politiken att kvinnor också ska kunna jobba, göra karriär och få högre lön - precis som männen. Absolut, visst ska det vara så, men även det synsättet borgar ju för att man lämnar bort sitt barn. Jag menar, det måste ju ändå vara det mest naturliga av naturliga, den mest uråldriga instinkten, att vilja vara med sitt barn. Här pratar jag alltså inte om att man emellanåt som förälder vill ha lite egentid, kanske åka på någon egen aktivitet eller på en weekendresa eller liknande - utan jag pratar om det på ett större plan, grundinstinkten att vilja vara med och ta hand som sin egen avkomma så att säga. Det är ju något samhället bortser från. Tänk om man skulle tillmötesgå den punkten istället; att ge föräldrar förutsättningar att få vara med sina barn utan att för den sakens skull hamna i ekonomisk knipa. Men det är väl en regelrätt utopi för hur skulle Sverige kunna finansiera det. Oavsett är det intressant att tänka tanken... 
 
Det här inlägget blev lite av en generell summering av det första året på förskolan. Det blir dock lite av en följetång då kommande inlägg också kommer att handla om erfarenheter och tankar från förskolan, mer som små anekdoter... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
barn - bebis - familj - förskola - förälder - föräldraskap - mamma - pappa