Julen

 
Ja, så var julen över. Då blir jag som punkterad. Plötsligt är det inte längre något som måste ordnas. Plötsligt kan jag på årets, förmodligen enda dagar, låta bli att ställa klockan och vakna av mig självt halv nio. Under kan ske. 
 
 
Den 22 december firade vi så kallad Lill-jul hos min sambos familj. Det har vi aldrig gjort tidigare, så det kändes lite som att instifta en ny tradition, vilket ju förstås är väldigt trevligt. Tills dess hade jag slagit in alla julklappar färdigt och åter konstaterat att inte heller i år tog alla inslagningspapper slut. Inte heller snörena. Däremot har jag varit duktig och faktiskt slängt en hel del kartonger. 
 
 
På julaftons morgon hade stressen ännu inte hunnit lägga sig. Tidigt på morgonen stod jag och rörde ihop den hemgjorda gravlaxsåsen. Vårt bidrag till mina föräldras julbord i år var, förutom gravlaxsåsen, också pepparrots- och rosépepparsill, vörtbröd, stuvad grönkål och mördegsmusslor med vispad grädde och hjortronsylt. Allt smakade faktiskt väldigt bra utom sillen. Det är bara att konstatera att varken jag eller min sambo är några sillinläggare av stora mått. Den blev "mushy" i konsistensen och smakade ganska fränt. I övrigt smakade mammas rätter lika bra som vanligt. Jag är en sådan person som inte tröttnar på julbordets rätter. Andra pratar om att det är för mycket, för köttigt, för fett. Själv kan jag inte få nog. Det enda tråkiga i det hela är att bli mätt alldeles för fort och därför inte kunna äta fler vändor. 
 
 
Tänk att det åter blev en riktigt ansenlig hög med julklappar under granen. Varje år tror jag att det är det sista, eftersom jag inte längre är något barn och allt det där ... likväl finns det ändå inget som slår julklappar i drivor. Varje år räknar jag hur många julklappar som ligger där under granen och hur många som är till mig Störtlöjligt, jag vet. Men jag får väl åter poängtera att jag tycker det är lika roligt att ge som att få, så att jag inte låter alltför bortskämd. 
 
 
Bland årets julklappar gick bland annat att finna ett mjukt och ceriserosa underställ i merinoull, härliga duschprodukter från Crabtree & Evelyn och ett gnistrande silverarmband. Det sistnämnda från min sambo. Jo, han känner mig nog väl vid det här laget. 
 
 
Övriga familjemedlemmar verkade också väldigt förtjusta i sina klappar. Sambons mor kan numera stoltsera med två sodastream, en från sin man och en från sin son! Min mamma blev väldigt glad för den stora skål med tillhörande mjölkkanna från Johansfors, som jag hittade i en antikaffär i Norrköping. Min bror blev synnerligen glad över de fina handstickade tumvantar jag köpt till honom på marknad i Helsingfors. Pappa drog väldigt på smilbanden åt den efterlängtade kompassen. Och min sambo blev både glad och förvånad över de litografier jag köpt på ett antikvariat här i Uppsala. De producerades på 20-talet och föreställer två arter av fåglar som förekommer i fjällen. Perfekta att rama in och ha i vår framtida bostad. 
 
 
Någon snö blev det inte denna jul. Mig gör det inte så mycket. Ju fler dagar utan snö desto färre dagar med snö totalt är min devis som jag hoppas på. 
 
 
Nu är det mellandagar då tanken är att hitta på så lite som möjligt. Det går sådär. Att gå från hundra till noll och plötsligt åstadkomma ingenting är ganska svårt. Men jag ska försöka. Till min hjälp har jag en hel hög med härliga magasin som jag ska läsa. 
 
 
God fortsättning! 
 
 
 

Hotellstandard

 
Att bo på hotell är för mig en extra upplevelse i vardagen. Det är i alla fall så jag känner det. I vanliga fall bor jag endast på hotell när jag är ute och reser tillsammans med min sambo. Då är boendet definitivt en del av upplevelsen. Att bo på hotell för att man reser i jobbet kanske mer kan ses som ett sätt att endat övernatta. Standard och vardagslyx bör kanske då vara sekundärt. Fast för mig är det inte så ... 
 
 
Oavsett anledning till att jag bor på hotell har jag samma krav på standard, städning, servicevänligheten, frukostbuffén etc. Hotellreceptionisterna har ju för övrigt heller ingen aning om huruvida jag är där som semester- eller jobbgäst. Deras arbete bör ju vara detsamma i alla lägen. 
 
 
Sedan det visade sig förekomma vägglöss på hotellet i New York i somras, har jag tagit för vana att numer kontrollera hur det ser ut under madrassen på samtliga hotell jag bor på. Jag skulle vilja säga att det är den enklaste värdemätaren hur hotellen värdesätter standard och renlighet. Två punkter som för mig är väldigt viktiga. 
 
 
På det hotell jag senast bodde på i Finland fanns inte ett hårstrå att finna ens en gång. Vitt och rent så långt ögat kunde nå. Fantastiskt! 
 
 
Detsamma kan man dock inte säga om den hotellkedja jag brukar använda mig av vid resor i jobbet. Stora ansamlingar av hårstrån, damm och gud vet vad brukar gömma sig under madrassen. Senast också ett par använda örproppar. Otroligt avskräckande. 
 
 
På toaletten fanns därtill tillhörande silverfiskar. Ja, senast jag bodde där fick jag faktiskt lov att byta rum. Det första rummet stank nämligen något oerhört av inpyrd rök. Ett större rum fick jag då förvisso, men öronproppar under madrassen och silverfiskar på toaletten hjälpte direkt inte upp betyget. 
 
 
Ett bra sätt att försöka tala om för efterföljande gäster hur standarden är, är ju att recensera hotellet om man exempelvis bokat semesterboendet via hotels.com. Det intressanta där är att de recensioner jag gjort som varit avgjort positiva direkt har publicerats på hemsidan. Men när jag försökte mig på att i så milda ordalag som möjligt nämna att det förekommit vägglöss på hotellet i New York, ja då blev min recension inte publicerad, trots att jag försökte tre gånger. Intressant ... 
 
 
För att summera det hela tycker jag att det är pinsamt som hotellägare att sätta sitt namn på ett hotell eller en hotellkedja, när standarden är uppenbart bristfällig. Det är inte okej att låta sina gäster sova i hårstrånsstinna sängar med avdankade öronproppar i. Det är inte okej att blunda för att det förekommer vägglöss. Det är inte okej att silverfiskar dansar vals på badrumsgolvet. Det är definitivt inte okej att låta någon bo i ett gammalt inpyrt rökarrum, trots att skylten på dörren vittnar om rökförbud. 
 
 
Nej, en hotellvistelse, oavsett anledning, ska vara en trevlig, avslappnande och vardagslyxig angelägenhet oavsett om jag är där på semester eller på jobb. 
 
 
 
 

På balkongen i den amerikanska södern

 
Månadens låt är Margaritaville, versionen som Toby Keith sjunger tillsammans med Sammy Hagar. Den går på repeat. Jag kan inte få nog av den. Det är en sådan där låt som kvalar in på listan över "vilken låt skulle du ta med dig till en ödeö?". 
 
 
Har du inte lyssnat på den tidigare så rekommenderar jag dig att göra det bums. Förmodligen kommer du inte ens gilla den hälften så mycket som jag. Få människor jag känner vet ens vem Toby är. Country är en musikstil som ligger mig varmt om hjärtat. Faktum är att jag tycker att den är fullkomligt överlägsen allt inom musiken. Det är låtar och musik jag aldrig tröttnar på, som håller, som säger något, som betyder något och som man just faktiskt skulle kunna ta med till en ödeö. 
 
 
Toby är den artist jag lyssnar allra mest på. Registret över hans låtar är komplett. Från drypande kärleksord, till det mer humoristiska till någorlunda uptempo. Texter som berör. Variation och nyansskillnader i låtarna. Visserligen kan man nog tycka en hel del om låtar så som Courtesy of the Red, White and Blue, men en sådan diskussion tänkte jag inte föra här. 
 
 
Åter till Margaritaville. Den skrevs urprungligen inte alls av Toby utan av Jimmy Buffett på 70-talet. Sången skrevs enligt Wikipedia, där vi vet att allt som står är sant, efter en drink som han en gång drack i Texas och fortsatte sedan att skrivas i Key West omkring den tid då stora horder av turister började välla in. Låten relaterar till det tropiska klimat och den avslappnade livsstil som kom att definiera Buffetts musik och karrär. 
 
 
Han sjunger om hur livet egentligen inte kretsar kring något annat än denna "frozen concoction that helps me hang on". Det han gör om dagarna är "nibblin' on sponge cake, watchin' the sun bake och smellin' those shrimp that are beginnin' to boil". Han har glömt bort anledningen till att han ens kom dit, det enda som hänt är att han har "a brand new tattoo. A real beauty, a Mexican cutie". Hur den hamnade där har han ingen aning om, men vi förstår väl egentligen alla att det är på grund av någon förlorad kärlek. Så simpla fast briljanta textrader om hur det största bekymret är att att han "blew out my flip-flop, stepped on a pop-top, cut my heel had to cruise on back home." 
 
 
Aldrig i hela mitt liv har jag låtit alkohol ta över mitt liv. Jag har aldrig spenderat mina dagar liggandes i en hängmatta på något varmt ställe efter att ha vaknat upp med en okänd tatuering på min överarm, som jag inte visste ens hur den hamnade där. Jag har knappast suttit på någon amerikansk söderbalkong och känt doften av grillade räkor. Jag har definitivt inte tröstat mig själv med en spritkompott för att jag skar upp foten på en sådan där plåtmojäng som öppnar upp ölflaskan. 
 
 
Det vill säga, låtens innehåll är allt jag inte är. Ändå lyckas det instrumentala, den gungande amerikanska söderntouchen på låten tillsammans med de korta men ändå så bra textraderna få mig att, om så bara för en stund, också vilja ligga där på verandan omedveten om något annat än här och nu. Självklart med ett brustet hjärta om någon long lost guy jag inte kan komma över. 
 
 
Är det inte fantastiskt vad musik kan göra! Ta nu och lyssna på låten till texten här nertill (om än något modifierad i Tobys version) och dröm dig bort... 
 
 
Nibblin' on sponge cake
Watchin' the sun bake
All of those tourists covered in oil
Strummin' my six-string
On my front porch swing
Smell those shrimp hey they're beginnin' to boil

Wastin' away again in Margaritaville
Searching for my lost shaker of salt
Some people claim that there's a woman to blame
But I know it's nobody's fault

I don't know the reason
I stayed here all season
Nothin' to show but this brand new tattoo
But it's a real beauty
A Mexican cutie
How it got here I haven't a clue

Wastin' away again in Margaritaville
Searchin' for my lost shaker of salt
Some people claim that there's a woman to blame
Now I think
Hell, it could be my fault

I blew out my flip-flop
Stepped on a pop-top
Cut my heel had to cruise on back home
But there's booze in the blender
And soon it will render
That frozen concoction that helps me hang on

Wastin' away again in Margaritaville
Searching for my lost shaker of salt
Some people claim that there's a woman to blame
But I know it's my own damn fault
Yes and some people claim that there's a woman to blame
And I know it's my own damn fault