Tiden som rusade iväg...

 
Men vad hände? Med tiden alltså... 
 
 
Semestern jag hade känns plötsligt väldigt långt borta. Det känns som att jag skulle behöva en ny semester, och det bara en månad in i jobbet! 
 
 
Det känns som att hösten börjar närma sig. Somligas favoritårstid. Somliga säger att det är nu det börjar bli vackert. Det är nu solen skiner men luften är krispig och kall. Förvisso. Men själv kan jag inte tänka mig det hela som särskilt positivt. Som den inbitna sommarmänniska jag är, är det med sorg i hjärtat jag ser löven falla, temperaturen sjunka, blommorna vissna och bikinin läggas i förvar i klädlådan. Jag tror jag skulle kunna ha sommar året runt! 
 
 
När det är hektiskt på jobbet får sådana saker som att skriva blogginlägg temporärt stryka på foten. Skrivklådan finns alltid där och jag går runt med en massa små potentiella inlägg i huvudet. Tankar och ord som jag vill plita ner. Men under de senaste veckorna har jag varit tacksam bara jag hunnit med sådana väsentliga saker som att äta lunch, besöka toaletten och kanske emellanåt växla ett icke jobbrelaterat ord med någon av mina kollegor. 
 
 
Klockan har knappt ens slagit sju när jag har klivit genom dörren till jobbet på morgonen. Jobbet har sedan fortsatt även någon timme här och där på kvällen och på helgen. Förmodligen blir det så även denna helg.
 
 
Nå, så småningom lugnar det nog ner sig och då får jag så sakteliga påbörja invänjningen mot hösten. Kanske kan en ny jacka, ett par bruna höga stövlar eller varför inte en ny väska, pigga upp? 
 
 
 
 
 
 
 

Knölar!

 
Den första potatisen är här! Varje år är det lika spännande och härligt att få dra upp den allra första plantan. Kanske lite fånigt, men icke desto mindre sant! Det har jag tyckt ända sedan jag var liten och såg pappa göra det. 
 
 
Säga vad man vill om den rätt oansenliga rotfrukten, men jag tycker den är helt fantastisk, och att den klår alla andra kolhydratkällor med hästlängder. 
 
 
I år satte jag två sorter. Princess och Cherie. De som syns på bilden är av den förstnämnda sorten. Jag har aldrig provat den förr, men man kan inte säga annat än att den var lyckad. Ljust gula och med mycket god smak. 
 
 
I år har jag lagt mycket möda på att kupa plantorna ordentligt, vilket åtminstone på den första plantan, verkar ha gett resultat eftersom inte en enda potatis var grön. 
 
 
Första skörden kokades och åts helt enkelt som en förrätt med örtsmör och salt till. Så enkelt och så gott! 
 
 
 
 
 
 

Ägg!

 
De finaste äggen köper vi på landet. De har alla olika färg, form och storlek. De roligaste är förstås de gröna som läggs av de svarta hönorna. De flesta blir lite skeptiska och tror att de är giftiga ägg! Synonymt för samtliga ägg är att de är ljuvliga och gulan så himla stor och fin. Så blir det kanske när man är en lycklig höna som får spankulera fritt på grönytor och emellanåt får festa loss på både pasta, ost, bullar, majs, ärtor och melon.