Språkförbistringar

 
Språk har alltid varit min grej. I skolan och också annars. Språk faller sig naturligt. Från att jag lärde mig läsa till att jag i slutet av skoltiden och också på universitetet studerade andra språk. 
 
 
Grammatik är för det mesta förståeligt och ett annat språks uttal går ju förhållandevis bra att härma och uttala. Det är inte så som fysik, kemi och teknik i skolan, som i alla fall jag var tvungen att nöta och lära in på ett helt annat sätt. Ibland utan att ens förstå vad det var jag åstadkom. 
 
 
Jag minns att min mentor på gymnasiet tittade något förbluffat på mig när jag förkunnade att jag gärna läste extra italienska på mina håltimmar för att få något att slappna av med. Det låter förstås både stroppigt och lite väl självsäkert, men det var faktiskt så det var. 
 
 
Under min gymnasietid höll jag därför igång med både svenska, engelska, tyska, spanska och italienska. Spanskan blev ju det språk jag fastnade för allra mest och som jag sedan också studerade vidare på universitet. Där stod jag om kvällarna i mitt studentrum och rabblade preteritum- och imperfektformer av de spanska verb jag ännu inte kunde, samtidigt som jag borstade tänderna, diskade eller städade. 
 
 
Spanskan är naturligt också därför det romanska språk som satt sig mest. Inte så att jag på något vis talar en obehindrad och komplett flytande spanska. Naturligtvis inte. Dessutom har jag den något mindre positiva egenskapen att hellre säga det jag säger grammatiskt korrekt än att säga det på ett felaktigt sätt, vilket ibland tenderar till att jag faktiskt hellre håller tyst än pratar. Inte idealiskt när det kommer till kommunikationstillfällen. 
 
 
Men det som gör mig allra mest frustrerad, och det som egentligen är kärnan med det här inlägget är att jag börjar glömma bort. Som vi alla vet är språk en färskvara. 
 
 
Inför resan till Venedig gjorde jag ett heroiskt försök att bättra på italienskan. Jag rotade fram mina italienskböcker från gymnasiet och satte igång. Jag kände igen texterna så väl som att det hade varit igår jag läst dem. Jag kände igen ord, formuleringar och grammatik. Jag kände att jag ändå fortfarande förstod grunderna i språket. 
 
 
Tror ni det hjälpte på plats i Venedig? Nja. Jag fick vackert upptäcka att det liksom inte riktigt ville sig. De rätta orden ville inte komma fram, inte heller de rätta formuleringarna eller de rätta verbformerna. Däremot förstod jag mer än vad jag själv kunde kommunicera, vilket nog är väldigt vanligt men samtidigt oerhört frustrerande. Det som kom upp i mitt huvud när jag väl skulle leverera något var mest förvanskade ord och verbformer från det spanska språket. Något italienare visserligen förstår, men självklart hade det varit roligare att få fram en felfri italienska. 
 
 
Jag blir besviken och bestört när jag märker att jag inte besitter de förmågor jag förut besatt. Jag är väl medveten om att det blir svårare och svårare att lära sig språk ju äldre man blir. Men jag vill inte under några omständigheter känna att jag själv börjar hamna där. Språk är ju faktiskt något av det bästa jag vet.
 
 
Jag får nöta lite helt enkelt. Jag känner ju ändå att kunskaperna finns kvar långt någonstans därinne. Det bästa sättet av alla torde ju ändå vara att helt enkelt boka fler resor till både Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland. Kan väl inte vara så svårt!

Sommar, sommar, sommar

 
Fyra veckors semester till ända och förstås lite skrivuppehåll likaså. 
 
 
Det är svårt det här med semester. I alla fall om man som jag lägger enorm vikt på den. Det är årets viktigaste veckor. Det är då jag ska vila, slappna av, göra allt jag inte annars hinner och också hinna se så mycket som möjligt av nya och bekanta platser. Således en ganska omöjlig kombination. 
 
 
Fyra veckor är nästan i minsta laget. Det är egentligen först på fjärde och sista veckan som jag kommer in i lunket och knappt vet vilket datum det är. 
 
 
Turligt nog prickade jag in det goda vädret. Inte mig alltid förunnat. Från första till sista dagen har temperaturen varit härligt varm och solen har skinit med råge. Vi gillar alla olika temperaturer men jag tror ingen myser som jag när skillnaden mellan ute och inne inte längre är kännbar. Då kan jag dröja mig kvar på balkongen om kvällarna och riktigt försöka ta in hur varmt och skönt det är så att jag kan minnas det i, låt säga februari. 
 
 
Sommaren i år har bjudit på resan till Venedig, massiv och intensiv renovering blandat med solning och läsning av faktiskt ett ganska stort antal böcker. Likaså innehöll sommaren en snabbvisit till Dalarna och en spännande fjällvandring i Jämtland. En heldag i Hälsingland hanns också med samt balkonghäng, lite stadshäng i Uppsala och flertalet promenader. 
 
 
Det får väl ändå bedömas som en fullt godkänd semester? En som dock gick alldeles, alldeles för snabbt. Kära sommar, vad jobbigt det är att alltid vilja ha dig kvar. Året runt om så gick!
 
 

Kapris, carpaccio och chokladglass

 
Det italienska köket brukar ju kategoriseras som ett av de bästa. Människor talar sig varma om pastan, de genuina råvarorna, tomaterna, kaprisen, kalvköttet och olivoljan. 
 
 
Maten vi åt i Venedig kvalar dock knappt alls in på någon slags matlista över de bästa rätter vi ätit. Kanske valde vi fel restauranger? Kanske är maten i Venedig inte lika genuin som på den italienska landsbygden?
 
 
Därmed inte sagt att allt var undermåligt. 
 
 
Första kvällen provar vi klassisk pizza. Naturligtvis utan de "försvenskade" tillbehören bearnaisesås och pizzasallad. Jag väljer en cappricciosa som består av kronärtsskocka och oliver istället för svamp. Den är mycket god med tunn, frasig botten och med riklig mängd av topping. Därför är det i princip omöjligt att äta hela pizzan. Den är så otroligt mer matig än en pizza hemmavid. Definitivt värd det. 
 
 
Den andra kvällen följer vi Lonely Planets råd och går till en restaurang i området Dorsaduro. I taket hänger rediga torkade skinkor och endast en italiensk familj sitter vid bords när vi kommer dit.
 
 
Risotto borde rimligen vara en rätt italienarna är en fena på tänker jag och beställer en grönsaksbaserad sådan. Den var god och krämig men ej en smaksensation. Sambon beställer ugnsbakad grisbog. In kommer som en slags "köttskånk" jämte några förtvinade grönsaker. Ingen sås. Italienarna verkar inte jobba med sås till kötträtter. Ingen matsensation. Efterrätterna i form av tiramisu och chokladfondant höjer dock middagen ett snäpp. Efterrätter håller sällan måttet tycker jag, men dessa gjorde det. 
 
 
En av dagarna äter vi lunch vid en klassisk piazza. Jag testar tortellini och sambon klassisk carbonara. Ödesdigert misstag. Min tortellini borde helt enkelt inte få serveras. Den är under all kritik och skulle inte ens kunna serveras på Ikea. En samling bleka tortellinis ligger på tallriken omgärdade av en kritvit sörja som ser kemiskt konstgjord ut. Ingen grönsak, ingen krydda, ingen garnering. Carbonaran är inte bättre. Etthundrafemtio kronor per rätt. Så ogenuint. 
 
 
Ja, de vet att ta betalt italienerna. Förutom att rätterna i sig stundtals kostar alldeles för mycket, så tar de också en kuvertavgift för att ens få äta. Visserligen inte så stor men ändå ett påslag på notan. Lägg därtill en ändå redig kostnad för vattnet och för brödet som du får vare sig du vill eller inte, ja då springer notan iväg. 
 
 
Glass testar vi också förstås. På knagglig italienska beställer jag choklad och persika medan sambon beställer lakrits och jordgubbe. Chokladen är härlig. Persikan påminner för mycket om sorbet. 
 
 
Men det skall snart bli bättre. På en bättre restaurang alldeles vid vattnet beställer vi tre rätter. Min förrätt bestående av buffelmozzarella, kapris, oliver och tomater är ljuvlig. Mozzarellan är så krämig och god, nästan som grädde. 
 
 
Ett säkert kort blir min huvudrätt, carpaccio, för övrigt döpt efter en venetiansk konstnär. Det måste vara den godaste rätt som finns. In kommer tunt skivat kött ackompanjerat av parmesanflingor och balsamico.
 
 
Ett mindre säkert kort blir det dessvärre för min sambo då han beställer en tallrik med blandad fisk. Egentligen borde vi ha lärt oss att blandad fisk verkligen kan betyda blandad. In på tallriken kommer mer eller mindre ett akvarium. Det är i alla fall så det ser ut. Små och större hela fiskar liksom små och hela räkor samsas med skalade räkor och bläckfiskringar. Det ser inte det minsta aptitligt ut och räkors ben känns när man sväljer! Min sambo blir dessvärre inte mätt och måste en timme senare beställa en pizza! 
 
 
Till efterrätt tror jag av misstag att jag beställer crème brûlée men inser mitt misstag när jag får in en crème caramel. Det är inte samma sak! Sladdrigt och kallt. Inte bra, men mitt eget fel. Min sambo beställer istället in ett glas grappa. I min värld luktar det renovering! Tack och lov slutade det hela väl när restaurangen bjöd oss på ett glas limoncello. Något så gult måste ju helt enkelt vara gott. 
 
 
Ja, det var en brokig samling rätter vi fick i oss. Det är en del av tjusningen med att resa, att få äta sig igenom nya platser och resmål. Men jakten på den perfekta italienska rätten, ja den kvarstår nog ännu. I övrigt är det ett under att inte varje italienare rullar fram. En kost baserad på bröd, glass och pizza torde inte göra underverk på figuren!