Ett farväl

Att man kan bli så nostalgisk över saker. Nu närmast tänker jag på min fina lilla etta som jag huserat i, i över sex år. Den har betytt så mycket. Mitt första riktiga egna boende. Mitt lilla krypin som signalerat trygghet, en fast punkt, ordning och reda och som sett ut precis så som jag velat. Präglad av mig, för mig. 
 
 
Nu är den eran slut. Nu ska någon annan få flytta in och förhoppningsvis trivas lika bra som jag. När jag träffade min efterträdare kunde jag riktigt se hur det lyste i ögonen av glädje över det som personen förvärvat. Och i och med den känslan hoppas jag att inflyttaren kommer att ta väl hand om bostaden och bevara den så som jag gjort. Den tanken inger lugn i mig.
 
 
Boendeförsäljningar är nämligen så förknippat med känslor. I alla fall för mig. Jag lägger värden i det hela och sätter själ på döda ting. Om min lägenhet får en trevlig efterföljare inbillar jag mig att lägenheten också blir glad och nöjd. Då kan vi skiljas åt utan ledsamheter. 
 
 
Välplanerad, med utstikt över lugn och grönskande innergård samt en ljuvligt ljuslila sovalkov. De positiva attributen överväger, men visst har jag stundtals varit trött och less på den ringa plats en lägenhet på 36 kvadratmeter erbjuder två personer. Därav försäljningen. Men dessa irritationsmoment ligger just nu långt bort i bakhuvudet. Just nu minns jag bara det fina, och det är så jag vill minnas det. 
 
 
Ja, ni hör ju. Såhär nostalgisk kan jag bli om jag för en sekund släpper tankarna fria. Därför gäller det för mig att fokusera framåt. Se den nya eran an och vad det anbringar. Stannar jag upp för länge och blickar bakåt, ja då skulle jag förmodligen kunna stå där i min numera tomma, ekande lägenhet och gråta en skvätt över det sorgliga i det hela, exempelvis att jag sovit min allra sista natt i min mysiga sovalkov. 
 
 
Jag är mycket för det här närmast rituella i att "nu är det sista gången jag gör ditten, eller datten". Även det kan göra vissa moment lite extra betungande. Istället för att bara låsa dörren till min gamla lägenhet, inte titta tillbaka och bara gå min väg, vet jag med mig att jag när den sista dagen är kommen, kommer jag att dröja mig kvar en stund vid tröskeln, kika in i lägenheten en sista gång och med en massa känslor bubblande i bröstet, vinka farväl till en period som nu och för evigt är över. 
 
 
Tack för den här tiden! 
 
 
 
1

Den som spar han har

 
Så många saker jag har. Detta säger jag för att jag på sistone har gått igenom mina förvarade saker. Frågan är när och om de någonsin ska komma till användning igen?
 
 
De gamla VHS-banden
I mina unga år spelade jag in hästprogram efter hästprogram på VHS. Vi snackar om OS i Barcelona, Falsterbo Horseshow, hästserien På bettet som jag fullkomligt älskade, Stockholms horseshow, ja, om det inte var häst, så var det andra djurrelaterade program alternativt musikvideor från Voxpop. När ska jag titta på dessa igen? Inte ens jag äger en VHS längre. 
 
 
De gamla serietidningarna
Även här är det fokus på häst, då jag har flera årgångar sparade av tidningarna Min Häst och Penny, som senare bytte namn till Wendy. Jag fullkomligt slukade dessa serier och kunde de flesta utantill. När ska jag läsa dem igen? Svårt att säga, men jag är inte säker att jag har hjärta att slänga bort dem. 
 
 
Glasdjuren 
Även detta skedde i min ungdom. Jag samlade på glasdjur, vilka jag ställde upp prydligt i bokhyllan, samtliga noggrant färgkoordinerade. Jag tror jag har de flesta djur och färger representerade. Idag ligger alla djur prydligt nedpackade i kartonger i väntan på... ja, vadå? 
 
 
Vykorten
Jag var kanske lite av den samlande typen när jag var yngre, eftersom jag också samlade på vykort. Dels sådana som jag köpte själv, mestadels föreställande djur. Jag numrerade alla och hittade på namn till samtliga djur. När jag sedan skulle leka häst i trädgården (gjorde inte alla det?), valde jag bland mina vykort vilken som skulle bli min imaginära häst för dagen. Förutom det har också folk i min närhet under årens lopp skickat vykort till mig från diverse spännande länder och platser. Jag har vykort från Tasmanien, Namibia, Macchu Picchu, Kivik, Pennsylvania och Piteå för att bara nämna några. Skulle jag sätta upp alla skulle det bli en tapetserad vägg. 
 
 
Plaggen
För det mesta gör jag mig av med kläder jag inte längre vill ha. Några plagg tillhör dock de mer episka och därmed är de också svårare att skiljas från. Plagg som betytt mycket, som jag älskat att bära och som på något vis representerar en viss tid. Jag tänker på mina militärgröna combatliknande byxor som jag bar tillsammans med ett ytterst magvisande ceriserosa linne. På den tiden var min mage konkav så det fanns inget större behov av att tänka efter där inte. Jag tänker på min fina neonrandiga bikini, mina magdanssjalar, mina första ridstövlar etc. 
 
 
 
Frågan är vad man egentligen ska spara på, till vem och varför? Ting som antagligen aldrig mer kommer att komma till användning, men som ändå står och tar upp onödigt förrådsutrymme. Men samtidigt är det ju en del av mig själv. Vartenda ting har en gång betytt något för mig. Det är banne mig inte så lätt att skiljas från...
 
 
 
 

Ljuva toner

 
Sista dagen innan julledigheten är slut och jobbet börjar på allvar igen. Det håller på att ljusna ute och jag har suttit uppe en stund och läst en inredningstidning. Att börja morgonen så är de allra bästa av morgnar. 
 
 
I övrigt har trettondagshelgen bjudit på sällskapsspel, goda rätter och country. 
 
 
I fredags bjöd vi vänner på tjälknöl med potatiskaka och örtsås. Temat kändes lite lätt norrländskt då vi också avslutade med mördegsmusslor toppade med hjortronsylt. Kakformarna fyndade jag i drivor i en antikaffär på den hälsingska landsbygden och just sådana kakor fick vi ofta om julaftarna under min uppväxt. Eftersom jag inte äter mandel gjorde jag kakorna på mördeg, vilket fungerade alldeles utmärkt. 
 
 
Middagen avslutades med frågespel, vilka är de bästa spelen om ni frågar mig. I min värld skulle alla spel kunna få vara geografispel. Det är det jag kan bäst. Visserligen testade vi ett helt okej frågespel, med betoning på händelser och årtal. Att pricka in när Chanel lanserade sin lilla svarta och när Volvo Amazon slutade tillverkas samt när Hasse & Tage medverkade i någon slags revy, ja det visade sig vara oerhört mycket svårare än att gissa hur Papua Nya Guineas flagga ser ut eller vilken huvudstad Fiji har. Konstigt det där vad som fastnar kunskapsmässigt. 
 
 
På lördagskvällen stod ett besök på Plock på agendan. För en gångs skull klagade inte personalen på att jag beställde för lite, vilket ju annars brukar vara kutym. Finns råbiff på menyn har jag svårt att låta bli att beställa det. Likaså denna gång. 
 
 
Därefter följde ett besök på Edenbergs. En ny, men ack så trevlig, bekantskap det blev för mig. Detta berodde på att när vi klev upp i baren, möttes vi av de fantastiskt ljuva tonerna av ren och skär country i högtalarna. Jag menar, sådant händer inte! Den ena countrydängan efter den andra levererades och döm om min absoluta förvåning när också Toby Keiths ljuvliga stämma dök upp. Då fanns inget annat att göra än att resolut stega fram till DJ:n och berömma honom för hans spellista. Naturligtvis ersattes musiken senare med mer mainstream eftersom country tydligen inte är något för de stora massorna. Underligt... 
 
 
Söndagskvällen avslutades med ett biobesök. Till det den sedvanliga godispåsen bestående av sura bumlingar, en hel drös druvsockerflaskor och två fudgebitar. Hobbit. Absolut, definitivt inte min film. Visserligen välgjord och spännande och allt det där. Men det är ju bara fullkomlig misär i si så där en tre timmar. Ondska, elakheter, stygga orcher, en galen drake. Tre timmar sådant kan bli lite mycket.