Skriv ett brev!
På poststämpeln står det Perth. De tre frimärkena på kuvertet visar bilder på australiensiska djur. Brevet skickades den andra november. Dryga veckan senare ligger det och väntar i min brevlåda. Tänk att det färdats i säkert förvar ända från varma, exotiska, soliga Wanneroo till blåsiga, kylslagna Uppsala!
Inget mail eller sms i världen kan någonsin väga upp mot spänningen i att få ett handskrivet brev från ett annat land. Att personen som författat brevet plitat ner orden för hand, dekorerat brevet med klistermärken och stoppat det i ett färgglatt kuvert slår e-posten med hästlängder.
Jag tillhör en förmodligen sinande skara av människor som alltså fortfarande ägnar mig åt brevskrivning. Reaktionerna lyder: “Men gud vad jobbigt att skriva för hand!”, “Men hur hinner du?”, “Det är ju så mycket enklare att skriva ett mail!”, “Öh, orka!” Men hobby som hobby. När andra ägnar en timme på onsdagskvällen till att snoka i folks privatliv på Facebook, skriver jag ett brev. Svårare än så är det inte.
Jag började skriva brev redan vid sju års ålder, till morfar. Oformliga, sneda bokstäver skrivna på turkost papper med Lilla Sjöjungfrun på. Jag skrev om vardagliga saker så som att jag tappat en tand eller att jag sett en söt taxvalp på gågatan. Åren gick och brevvännerna blev fler, införskaffade med hjälp av skolan, bekantas bekanta och brevvänsföretag. Idag har jag vänner i Australien, Indonesien, Spanien, Frankrike, Schweiz, Danmark, USA, Uruguay, ja... listan kan göras lång.
För fjorton årsedan började jag skriva till M. från Tyskland. Fyra år senare träffades vi för första gången. Vi sågs på ett sommarläger. Vi var blyga. Ordväxlingen var en blandning av engelska och tvivelaktig tyska, stundtals till och med obefintlig. Men vi fortsatte att vara brevvänner.
Åren gick och vi växte upp. Breven blev längre och längre och innehållet hade nu sträckt sig långt bortom tappade tänder och söta hundvalpar. Relationer, skola, framtidsdrömmar, musik, filmer, seder och traditioner, ja, ämnena vi nu skrev om var outtömliga.
Tio år efterförsta träffen sågs vi igen. Vi kände omedelbart igen varandra och det blev ett kärt återseende. M. denna gång med ring på fingret, maken M i släptåg och ett par stickade strumpor i näven i present till mig. Vi lovade varandra dyrt och heligt att inte låta det gå ytterligare tio år till nästa träff.
Det roliga är att personligheten bakom brevvännen så tydligt skiner igenom breven, så när man väl träffas är det som att återse en gammal god vän. Man vet vem man kommer att möta. I Paris träffade jag O. och hon var precis så som jag alltid föreställt mig; glad och jordnära. Väl sittandes inne på Chartier, ett klassiskt parisiskt brasserie, samtalade vi livligt som vilka två väninnor som helst. Och redan innan E. från Melbourne kom mig gående till mötes i Gamla Stan i Stockholm visste jag att hon skulle vara en sprudlande, livlig och oerhört lättpratad tjej.
Så trots bristen på fina brevpapper i bokhandlarna, ständigt höjda porton och trista förklistrade frimärken har jag alltså ingen intention att sluta skriva. Förhoppningsvis infinner sig också åter chansen att träffa M., O. och E. igen samt också de andra som jag hittills inte hunnit träffa.