Hönsvakt
Det blir lite sparsamt med inlägg under semestern. Det beror mestadels på att jag är ute och far hela tiden och sällan har tillgång till en uppkoppling modell snabb. Men det är väl just under semestern som man borde ta tillfället i akt att vila från allt som vardagen annars kräver?
Några dagar har spenderats på landet. Jag fick den stora äran att vara hönsvakt under veckan. Ett uppdrag jag kände mig väldigt glad och stolt över. Nu bestod uppdraget i och för sig bara av att leka dörrvakt då jag skulle släppa ut hönsen på förmiddagen och stänga in dom på kvällen. Men för en hönsnybörjare som jag var det säkerligen tillräckligt.
Att få bli utsläppta på förmiddagen verkade vara hönsens dagliga höjdpunkt. Jag hann knappt ens glänta på dörren innan typ femtio ivriga höns och tuppar kastade sig mot dörren för att hals över huvud springa ut till det gröna gräset utanför. Några höns tog riktiga svanhopp ner på marken från rampen som leder ut ur hönshuset. Andra, i sin iver att komma ut, snubblade i vattenskålen.
Väl ute var det några som var så lyckliga över sin frihet att de modigt nog bestämde sig för att följa med mig tillbaka till stugan. En mörkt röd madame tyckte till och med att var en bra idé att försöka gå in i stugan, men då fick svärföräldrarna fnatt och schasade till min besvikelse iväg henne. Jag hade tyckt det varit mycket spännande att ha en höna spatserandes inomhus! Som plåster på såren fick hon både bulgur, vattenmelon och hamburgerbröd.
Sista natten kikade jag som vanligt runt på gården för att se att alla höns gått in. Vissa av dom visade sig vara ena riktiga nattugglor och ville knappt ens gå in fastän klockan slagit tjugotvå. Till slut var alla dörrar stängda och jag hoppades att både rävar och grävlingar skulle hålla sig därifrån.
Sista morgonen tog jag mitt bröd i näven för att gå och släppa ut dom igen. Precis när jag skulle till att öppna dörren såg jag i ögonvrån hur något svart och litet kom springandes mot mig. Den allra minsta och sötaste av alla hönsen kom förtvivlat springandes från sin gömma under bilen. Det dåliga samvetet sköljde över mig då jag insåg att stackaren fått vara ute hela natten alldeles själv, men hon var ju verkligen inte där vid stängningsdags. Om en höna någonsin kan uttrycka känslor så var detta sinnebilden för en ledsen och bedrövad höna. Hon pep lite försiktigt och kunde knappt bärga sig innan hon fick springa in i den trygga hönsgården. Medan alla andra lyckliga vällde ut för dagens gräspickande, sprang alltså den lilla glänsande svarta hönan in och stannade där. Hon hade förmodligen fått nog av att vara ute. Kanske hade hon lärt sig en liten läxa dock. Att man inte ska vara ute och nattsudda på det där viset!
