Ljushuvud
Mjo, så var det ju det här med belysning också.
Inte lätt.
Då vi bodde på 36 kvadratmeter var belysningsfrågan inte så stor. Vi hade ett antal lampor (som jag valt, eftersom sambon flyttade in till min lägenhet så att säga) och så var det inte mer med det.
Att nu bo i en lägenhet som är 98 kvadratmeter kräver lite mer belysning. Och som så mycket annat gäller det naturligtvis att vara överens även där.
Det gick inledningsvis lite sådär just när det gällde lampa i vardagsrumstaket.
Vi köpte en lampa för sisådär en sex månader sedan. En grå, nästan lite sidenaktig liksom. Jag tror mer eller mindre alla människor har en sådan nuförtiden så direkt udda var den ju inte. Men då vardagsrummet var långt ifrån klart gick det liksom inte att se hur lampan gjorde sig så vi lämnade kvickt tillbaka den.
För en tid sedan köpte vi en ny, bara sådär lite spontant. Sådant är nyttigt för mig eftersom spontanitet kanske inte är min direkt starkaste sida.
Lampan påminde om den förra. Bara mindre och vit istället för grå.
Frågan som då återstod var om vi skulle ha den centrerad i mitten av rummet eller leda den ned så att den hänger ovanför soffbordet. Jag röstade på det senare. Sambon röstade på det första. Såklart. När vi provhängde den i mitten tyckte jag den påminde om ett fritt svävande UFO utan stabil grund. När vi provhängde den ovanför soffbordet tyckte min sambo att den skymde sikten ut mot gården liksom sikten mot tv:n, liksom sikten mot en gäst som man potentiellt ska stå och konversera med. Varför man nu skulle placera sig ståendes på varsin sida om soffbordet vid konversation begriper jag inte.
Jag trodde jag hade min mamma allierad för jag vill minnas att hon sa att man nog borde ha lampor hängandes ovanför soffbordet, men när jag proklamerade detta hävdade hon bestämt att hon visst inte sagt så och att man kan hänga lite olika beroende på vilken lampa det är. Det tyckte min sambo var roligt.
Hur vi än provade med den vita lampan kändes inget alternativ riktigt rätt. Lampjakten fortsatte.
En kväll sitter vi och kikar runt på nätet. Sambon surfar in på Vålamagasinet. Ultramodern designbutik här i Uppsala. Inte riktigt min melodi men jag tittar tålmodigt på lamporna med honom. Min sambo verkar gilla lampor som skulle kunna kvala in under kategorier med namn så som postmodernism, expressionism eller som något Dalí skulle ha drömt.
"Men titta här vilken häftig lampa!", säger han entusiastiskt och visar något som i det närmaste ser ut som en exploderad glödlampa vars delar liksom oformligt hänger ihop på det mest underliga sätt.
"Men, men, men ..." jag saknar ord.
"22000 kronor! Som hittat!", gastar han vidare.
"Jo, om vi bodde på Moderna museet eller i en industrilokal präglad av borstat stål och betong skulle den passa ypperligt", muttrar jag.
Under tiden googlar jag fram en bild på den mest ljuvliga av kristallkronor. Med sådan där blå glasbotten så att säga.
Sambon tittar på bilden och säger "Tror du att vi bor på Versailles eller? Vi ska väl inte ha ett hem som ser ut som en gammal tants!"
Dagarna går och som så många andra gånger stöter vi plötsligt på den perfekta lampan. En lampa med gammal förlaga men i ny modern tappning. Stilren men klassisk. En kombination av båda världarna med andra ord. Inte ser det ut som om ett UFO planlöst svävar omkring i rummet heller och inte skyms sikten ut mot gården eller gentemot den man konverserar med.
Så mycket slit, så mycket jobb när allt faller så enkelt på plats till slut!
