rebeckasvardag

Ja, så kom då äntligen stunden. Stunden som jag högtidligt väntat på i så många år att jag inte längre kan minnas hur många det rör sig om. 

 

Att få ha en alldeles egen julgran! 

 

Ni som känner mig vet att jag under åratal samlat på julgranskulor i glas, allra helst i blått och silver. Stora pappkassar har fyllt upp förråden i väntan på den rätta stunden. 

 

Min sambo är en tidig julfirare och ville inhandla granen redan förra helgen. Jag tyckte det var en bra idé. Jag menar, varför inte passa på att fira jul under så lång tid som möjligt?

 

Däremot hade vi inte riktigt enats om vilken slags gran vi skulle ha. Jag är uppvuxen med vanlig hederlig rödgran och tycker att de är så oerhört vackra i sin spröda enkelhet och med dess ljusgröna barr som liksom lyser upp hela rummet. 

 

Sambon däremot är uppvuxen med kungsgran/ädelgran och för honom fanns inget annat alternativ. Jag tycker också att de är vackra. De ser ut som något taget ur en Disneyfilm. Det enda som stör mig lite är att barren är så pass mörkt gröna att de inte lyser på samma ljusa sätt som hos en rödgran. Tydligen bör man också tänka efter både en och två gånger innan man köper en sådan gran eftersom bekämpningsmedel används under dess uppväxt och att de ofta kommer utomlands ifrån och således är granarna dessutom en miljöbov. Men om jag bara en gång i livet kan få strunta i att vara både miljömedveten och reko, så är det i just denna stund. En kungsgran blev det! 

 

Julgransfoten hade vi lyckligtvis hittat för längesedan. En vacker skapelse i vit plåt. Ett orosmoment som snabbt gick över var dock hur granen skulle få plats. En kungsgran har i regel en rejäl stam och vår gran var inget undantag. Det är med nöd och näppe den ryms vill jag lova! 

 

Ljusslinga har vi också. En härligt gammal och traditionell som jag fått överta från min morbror och moster. För en herrans massa år sedan köpte jag också en blå ljusslinga. I min ungdom tyckte jag nog att det skulle ge någon form av mysig effekt med ett blått sken och jag vidhåller att det hade kunnat göra det om skenet varit något sånär dämpat. När vi testade att sätta kontakten i väggen möttes vi dock av ett sådant intensivt blått sken, värre än någon neonskylt, att vi skulle behövt solglasögon! Det blev inga blå ljus i granen. 

 

Så började vi klä granen. Silvriga kulor, blå kulor, vita kulor, en och annan åt det turkosa hållet, liksom några i rött för att lätta upp stämningen lite. Glasänglar, björnar, minigranar, kottar, en snögubbe, kulan från New York, en droppe. Ja, formerna är många, men alla har de gemensamt att de är gjorda av glas. Favoriten är den genomskinliga glaskulan med en karta över världen på, inköpt i Helsingfors. 

 

Till slut blev granen fylld till varenda gren och snopen blev jag när åtskilliga kartonger med kulor återstod. Det var väl det jag visste! Jag har samlat på mig för många och vi skulle med andra ord ha behövt en gran till om inte två. Sorgset fick somliga kulor återgå till sin anonyma tillvaro i pappkassarna ett tag till. 

 

Så var det dags för glitter. Självklart hade jag även förberett med sådant sedan flera år tillbaka. Sex förpackningar blått glitter och en förpackning i silver. Vet inte riktigt hur jag tänkte där gällande den blå kulören, men det blev faktiskt riktigt bra ändå. 

 

Och så slutligen spiran i topp. Jag älskar spiror. De är bland de vackraste skapelser som finns. Denna budade jag in från Tradera för bara sisådär ett år sedan. Silver, röd och blå är den. 

 

Så släckte vi med spänning ner övrig belysning i vardagsrummet och tände julgranen. Vilken grann gran! Vi suckade förnöjt åt hur vacker och fin den blev. Den lyfter hela rummet och jag måste tillstå att det verkligen har varit värt att husera alla dessa kartonger med julgranskulor i alla år. Ja, jag kan nästan inte slita blicken från vår fina fina gran!