Nytt på alla sätt och vis
Åh så fort tiden går när vardagarna flyger fram. För det gör de faktiskt.
Efter årsskiftet började jag mitt nya jobb och som vardagen förändrats. Till det bättre. Så många spännande arbetsuppgifter. Så många utmanande arbetsuppgifter. Så mycket mer ansvar. Det växer jag av. Däremot är det inte alltid enkelt att vara ny på jobbet. De där allra första dagarna är ju särdeles speciella. Var är kaffeautomaten? Vilka ska jag sitta till bords med under lunchen? Den inledande bristen på min egna initiativförmåga innan jag förstått vad min uppgift är och jag kan sätta igång på allvar. Ja, den där lite awkward-känslan som får en att hoppas att toalettbesöket ska dra ut på tiden så att fler timmar kan förflyta tills dagen kommer då jag känner mig som en del av min nya arbetsplats. Jag tror dock att jag är på god väg.
En av de allra största förändringarna är dock sättet jag tar mig till min arbetsplats. När jag för många år sedan inledde min jobbkarriär cyklade jag i alla väder ända bort till Eriksberg. Jag gnidde på i uppförsbackarna och slirade runt när det var som mest isigt. Jag vill minnas att jag till och med cyklade omkull en vacker dag på väg till Norby för att undervisa i nybörjarfranska på Malmaskolan. Förbannad och arg var jag i de flesta icke angenäma väderlekar.
Men så bytte jag jobb och hamnade mer centralt. Mitt senaste jobb innebar att jag på femton minuter kunde gå från min dörr till jobbets dörr. Arbetet låg mycket centralt. Snacka om lämpligt, i synnerhet vid tillfällen då ärenden skulle uträttas. Bortskämd blev jag och tiden då jag cyklade till Eriksberg kändes som en avlägsen dimma.
Mitt nuvarande jobb ligger i Uppsalas... ja, vad ska vi kalla det. Uppsalas minst charmiga område. Industriområdet Boländerna. Cykel har alltså åter blivit mitt färdsätt. Något annat alternativ finns inte. Tack och lov lät jag Leffes cykel renovera upp min vintercykel, som jag kallar den. Vinterdäck snålade jag dock in på. Tänkte att det kanske inte skulle behövas i år. Tji fick jag. Det är i ganska långsamt mak jag cyklar iväg om morgnarna vill jag medge. Det gäller att koncentrera sig benhårt på vägen framför mig. Minsta brist på koncentration och jag skulle kunna cykla omkull hur lätt som helst.
Cirka fyra kilometer har jag till mitt jobb. Det är ju rätt bra motionsmässigt. Sådant uppskattas. Däremot är det väldigt svårt, på gränsen till omöjligt, att förstå hur jag ska vara klädd inför dessa cykelfärder. På morgonen fryser jag sällan. Till och med nästan svettas när jag kommit halvvägs. På vägen hem fryser jag däremot som en hund oavsett hur mycket kläder jag har på mig. Oftast innebär definitionen mycket kläder att jag har täckbyxor, skor med luddig insida, täckväst ovanpå tjocktröja, dunjacka, mössa och ett par rejäla vinterhandskar. Då överlever jag möjligtvis cykelfärden hem.
På ett sätt är det bra att jag börjat mitt nya jobb såhär i januari. Då får jag nämligen testa på de allra värsta väder som går att uppbringa. Min allra första arbetsdag hällregnade det. Sedan dess har det varit minusgrader, snöfall, snöstorm, mer regn, ishalka och bara vanlig hederlig halka. Det kan således bara bli bättre...