Rebecka går på hockey
Om hockey vet jag ingenting. För mig är det, ja helt ärligt, en ointressant sport. Förmodligen för att jag inte förstår den. Jag ser ett antal anonyma personer påklädda upp till tänderna som brutalt pucklar på varandra och jagar en puck jag aldrig någonsin lyckas se. Var gång det rapporteras om hockey på tv lyckas jag inte lyssna mer än ett par sekunder innan tankarna driftar iväg åt något annat håll.
Men jag är inte den som är den, så när jag nyligen fick ett erbjudande om att gå på mitt livs första hockeymatch, ja då var jag inte sen att tacka ja. Jag tyckte faktiskt att det skulle bli riktigt spännande.
Ja, det var rentav nästan lite overkligt att stega in på hockeyarenan. Det blev så påtagligt på något sätt. På tv får man se en hockeyrink lite som på avstånd och hockeyspelarna ser rätt små ut. Det ljud som hörs kommer mest från kommentatorerna. Men fysiskt på plats blev hockeyspelarna högst levande och när de under den inledande uppvärmningen drämde in puckarna så hårt det någonsin gick i sargen, ja då hoppade jag högt av skrämsel varje gång. "Det är inte farligt", sa en man och klappade mig lugnande på axeln. Föga övertygad muttrade jag något om att ridning är en betydligt säkrare sport. Jag kände mig inte det minsta tryggad av de skyddande plexiglasliknande väggarna och inte heller av det nät som sträckte sig en bit uppåt om än inte ända upp till taket. Jag fundrade länge och väl över hur snabbt dödsförloppet skulle vara om man träffades av en puck på ett illa valt ställe på kroppen.
Om ridning är en förhållandevis tystlåten sport är hockey inte det. På läktarna satt supportrar som ivrigt slog ihop som uppblåsbara betongliknande saker så att det bildades ett öronbedövande ljud. Jag satte mig i säkert förvar en bit bort och kunde lyckligt konstatera att jag åtminstone inte frös. Jag hade blivit förvarnad innan om att det minsann inte gick för sig att komma för lite klädd så jag hade pälsat på mig ordentligt. Vinterkängor med ludd inuti, mina tjocka täckbyxor utanpå jeansen, linne, tjock stickad tröja, dunväst och dunjacka, samt mössa och vantar. Ja, faktum var att jag nästan var lite väl varm. Så kallt var det faktiskt inte. Personen som varnade mig brukar uppenbarligen inte befinna sig i ridhus.
Ganska snabbt konstaterade jag att det inte bara är pucken som hockeyspelaren hårt drämmer i sargen. De drämmer även varandra skoningslöst in i sargen, med ett nästan lika öronbedövande ljud. Så obarmhärtigt tänkte jag. Inte undra på att det förekommer skador inom sporten och att de måste klä sig till oigenkännlighet. Men skickliga på sina skridskor, ja det är de sannerligen. Så långt man kan komma från mina egna taffliga och stelbenta försök på skridskor som ung, på den lokalt spolade isplanen. Dessa spelare vågar böja på knäna så att säga.
Pucken då? Jo, stundom lyckades jag faktiskt följa den vilket gjorde mig mycket stolt.
Nå. Mitt första hockeybesök live blev inte särskilt långvarigt måste jag erkänna. Efter första perioden avvek jag faktiskt. Jag väljer att skylla på det faktum att jag faktiskt hade mer jobb att utföra den kvällen. Om min framtida karriär som hockeymatchbesökare vågar jag inte sia. Jag är villig att ge det ett par chanser till, men tror att jag även framöver kommer att föredra varma hästmular framför hårda puckar.