Midsommar
Så var det dags för dagen med den ljusa natten. Ni vet, dagen som man liksom vill behålla i sitt minne för att kunna överleva mörka novemberkvällar utan ljus. Midsommar. Det är lite speciellt ändå. Midsommar alltså. I alla fall för mig. Kanske för att jag föddes just på midsommarafton. Det är som att sommaren och juni månad tillhör mig på något vis.
Märkligt att jag är så förtjust i juni ändå. Det är knappast så att vädrets makter ofta är med i denna månad. Inte i år heller. Särskilt inte i Dalarna. Jag hörde mig för om väderläget i övriga Sverige och fick rapporter om strålande solsken i Piteå. Norrlandskusten såklart. Dalarnas inland? Mjah, tveksamt. Tittade ut genom fönstret och såg regnet stå som spön i backen. Ett steg på gräsmattan och vätan sipprade långsamt och kallt igenom skor och strumpor, in på bara fötterna. Svensk sommar.
Nå, midsommar firades i år på nytt sätt. Förnyelse förnöjer. Sambon och jag firade med mina föräldrar och sambons far. Dessvärre jobbade sambons mor. Midsommar har vi de senaste åren firat i både glada vänners lag och alldeles själva. I år var det alltså familjedags. På ett sätt något av en lättnad ändå att inte behöva vakna klockan 04.30 av hög musik och dova dunsar av imaginärt riddarspel på gräsmattan. Var sak har sin tid. Till och med den sedvanliga Bloody Mary-drinken i transformatorstationen som varje år lockar spritsugna män utgick. Förändringens vindar drar över byn må jag säga.
Lagom till midsommarstångsresningen öppnade sig himlen och vräkte ner sina tunga regndroppar. Kameran fick hastigt gömmas under jackan och inget paraply verkade stort nog. Därtill hade midsommarstången förlorat sex av sina ståtliga meter då den visst var rutten efter alla år utomhus. Minst midsommarstång av alla byar. Inte okej. En bit in i resningen upphörde dock regnet och barn och vuxna kunde traditionsenligt dansa runt stången. Själv stod jag på tryggt och behörigt avstånd.
Kvällen blev ljus och svaga, ljust gula solstrålar sänkte sig över tjärnen som låg alldeles spegelblank, svart och stilla. Det är med en lätt ångest jag fruktar att de ljusaste nätterna snart är över. Att det långsamt, men ändå alldeles för snabbt, går mot mörker. Nyligen hade vi besök av en kär brevvän från Spanien. Hon undrade storögt hur i all sin dar det går att sova under dessa ljusa nätter. Det går alldeles utmärkt och jag vill på intet vis stänga ute ljuset. Tänk om det fanns fler av dessa ljusa midsommarnätter.
