På andra sidan gränsen - i Norge
Jag har alltid velat åka till Norge. Jag kan vara en av få svenskar som aldrig varit där men tillfället har liksom aldrig dykt upp - förrän nu. Den norska gränsen ligger ju föredömligt nära när man befinner sig i Sälen. Därför valde vi att under en av dagarna i Sälen ta en tur till närbelägna Trysil.
Med andra ord blev det A:s första utlandsresa. Ja, att korsa ett annat lands gräns är ju faktiskt att vara utomlands även om Norge i sig känns väldigt likt Sverige.
Trysil visade sig vara ett något sömnigt samhälle. Skidorter på sommaren tycks vara det. Som den icke-skidentusiast jag är föredrar jag ändå att besöka dessa ställen sommartid. Allt kändes i alla fall väldigt norskt. Det är så fascinerande; man korsar en av människan skapad gräns som varken känns, märks eller syns och plötsligt är allt på ett annat språk och med andra kulturer och traditioner. Det gillar jag!
Vi tog en snabb runda i centrum och kikade lite i den lokala matvaruaffären för att se om det verkligen är så pass dyrt som alla säger att det är. Jodå. Även det fascinerande; dubbla priset på mjölk liksom. Vi tittade nyfiket in i några fler affärer och letade förgäves efter ett vykort på platsen i sommarskrud men lyckades däremot hitta en fin och vit porslinsstjärna till julgranen. Julgranspynt finns där man minst anar det!
Därefter stod dagens vandring på schemat. I åtta gedigna plusgrader upp till toppen av Trysilberget. En kort vandring om endast fem kilometer men som vanligt när vi vandrar, med en riktigt brant stigning inkluderad. Eftersom fjäll är berg antar jag att uppförsbackar för det mesta är oundvikligt.
Vandringen började bra. Alla tre på gott humör och mätta i magen och jag med rejäla vandringsskor på fötterna. Ju längre upp vi kom desto mer blåste det dock. Den lättsamma stigen förvandlades också ju närmare toppen vi kom till allt större stenar och ganska snart var vandringen rätt så komplicerad. Vinden tilltog rejält och riktigt tog tag i oss. Särskilt i J som bar A i bärstolen. Vinden gillade särskilt att just ta tag i stolen som ju blir ganska hög med vindskyddet uppfällt.
Som vanligt med fjälltoppar tycks just toppen aldrig komma. Alltid är det en liten bit kvar när man passerat nästa krön. Denna gång var inget undantag. Med endast en förmodad kort bit kvar funderade vi till slut på att vända tillbaka. Vinden liknade snart sagt en orkan och stenblocken smärre berg i sig vilket gjorde framkomligheten lite väl svår.
Efter en snabb överläggning tyckte ändå J att vi skulle satsa på toppen och i en rasande fart klättrade vi på för att bara någon minut senare faktiskt nå toppen. Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns att bestiga Mount Everest...mjo nästan i alla fall. Blåsten från toppen var i det närmaste olidlig. Det var svårt att stå rakt och det kändes till och med som om linserna i ögonen skulle blåsa ur. Ett annat par som också befann sig på toppen tog snabbt en serie bilder på oss innan vi formligen kastade oss nedför berget igen för att komma undan vinden och stenblocken. Vi hann dock notera att utsikten var magnifik och att det skulle ha blivit riktigt bra bilder tagna med systemkameran om förutsättningarna hade varit annorlunda.
A satt dock som vanligt nöjd och glad i sin bärstol och helt skyddad från vinden. Annars hade vi nog inte kunnat gå upp hela vägen. Men efter att ha kommit en bit på väg nedåt började han dock trumpeta missnöjt från sin upphöjda position. Vi undersökte och kände noga efter om han trots allt blivit kall av vädret men han kändes varm och go. Hungrig borde han inte heller vara. Likt vinden ökat i styrka på vägen upp, desto mer ökade A:s skrik på nervägen. Han hördes gott och väl över hela nejden och aldrig har väl en nedstigning gott så fort! Vi skulle kanske kunna ägna oss åt sådan där extremlöpning i bergsterräng med tanke på hur fort vi tog oss fram. Att vandra med gallskrikande bebis gör liksom per automatik att vandringen går särdeles fort. Inte förrän vi kommit ned från toppen och burit in A på den närliggande toaletten slutade han gasta. Det visade sig att han kissat igenom blöjan, och det är klart, vem vill fjällvandra med nedkissad blöja! Han gjorde helt rätt i som försökte tala om det för oss.
Nöjd och glad stuvade vi in honom i bilen och därefer oss själva. Ytterligare en vandring gjord. I ett annat land dessutom. Visserligen i expressfart men en del av Norge fick vi i vart fall se!
Med andra ord blev det A:s första utlandsresa. Ja, att korsa ett annat lands gräns är ju faktiskt att vara utomlands även om Norge i sig känns väldigt likt Sverige.
Trysil visade sig vara ett något sömnigt samhälle. Skidorter på sommaren tycks vara det. Som den icke-skidentusiast jag är föredrar jag ändå att besöka dessa ställen sommartid. Allt kändes i alla fall väldigt norskt. Det är så fascinerande; man korsar en av människan skapad gräns som varken känns, märks eller syns och plötsligt är allt på ett annat språk och med andra kulturer och traditioner. Det gillar jag!
Vi tog en snabb runda i centrum och kikade lite i den lokala matvaruaffären för att se om det verkligen är så pass dyrt som alla säger att det är. Jodå. Även det fascinerande; dubbla priset på mjölk liksom. Vi tittade nyfiket in i några fler affärer och letade förgäves efter ett vykort på platsen i sommarskrud men lyckades däremot hitta en fin och vit porslinsstjärna till julgranen. Julgranspynt finns där man minst anar det!
Därefter stod dagens vandring på schemat. I åtta gedigna plusgrader upp till toppen av Trysilberget. En kort vandring om endast fem kilometer men som vanligt när vi vandrar, med en riktigt brant stigning inkluderad. Eftersom fjäll är berg antar jag att uppförsbackar för det mesta är oundvikligt.
Vandringen började bra. Alla tre på gott humör och mätta i magen och jag med rejäla vandringsskor på fötterna. Ju längre upp vi kom desto mer blåste det dock. Den lättsamma stigen förvandlades också ju närmare toppen vi kom till allt större stenar och ganska snart var vandringen rätt så komplicerad. Vinden tilltog rejält och riktigt tog tag i oss. Särskilt i J som bar A i bärstolen. Vinden gillade särskilt att just ta tag i stolen som ju blir ganska hög med vindskyddet uppfällt.
Som vanligt med fjälltoppar tycks just toppen aldrig komma. Alltid är det en liten bit kvar när man passerat nästa krön. Denna gång var inget undantag. Med endast en förmodad kort bit kvar funderade vi till slut på att vända tillbaka. Vinden liknade snart sagt en orkan och stenblocken smärre berg i sig vilket gjorde framkomligheten lite väl svår.
Efter en snabb överläggning tyckte ändå J att vi skulle satsa på toppen och i en rasande fart klättrade vi på för att bara någon minut senare faktiskt nå toppen. Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns att bestiga Mount Everest...mjo nästan i alla fall. Blåsten från toppen var i det närmaste olidlig. Det var svårt att stå rakt och det kändes till och med som om linserna i ögonen skulle blåsa ur. Ett annat par som också befann sig på toppen tog snabbt en serie bilder på oss innan vi formligen kastade oss nedför berget igen för att komma undan vinden och stenblocken. Vi hann dock notera att utsikten var magnifik och att det skulle ha blivit riktigt bra bilder tagna med systemkameran om förutsättningarna hade varit annorlunda.
A satt dock som vanligt nöjd och glad i sin bärstol och helt skyddad från vinden. Annars hade vi nog inte kunnat gå upp hela vägen. Men efter att ha kommit en bit på väg nedåt började han dock trumpeta missnöjt från sin upphöjda position. Vi undersökte och kände noga efter om han trots allt blivit kall av vädret men han kändes varm och go. Hungrig borde han inte heller vara. Likt vinden ökat i styrka på vägen upp, desto mer ökade A:s skrik på nervägen. Han hördes gott och väl över hela nejden och aldrig har väl en nedstigning gott så fort! Vi skulle kanske kunna ägna oss åt sådan där extremlöpning i bergsterräng med tanke på hur fort vi tog oss fram. Att vandra med gallskrikande bebis gör liksom per automatik att vandringen går särdeles fort. Inte förrän vi kommit ned från toppen och burit in A på den närliggande toaletten slutade han gasta. Det visade sig att han kissat igenom blöjan, och det är klart, vem vill fjällvandra med nedkissad blöja! Han gjorde helt rätt i som försökte tala om det för oss.
Nöjd och glad stuvade vi in honom i bilen och därefer oss själva. Ytterligare en vandring gjord. I ett annat land dessutom. Visserligen i expressfart men en del av Norge fick vi i vart fall se!
