När bankerna krånglar till det...
Det här med servicevänlighet tycker jag är ett intressant ämne. Det är något jag ofta tänker på när jag behöver uträtta ärenden. Jag tycker lite väl ofta att det finns en del att jobba med på den punkten för många publika ställen i vårt lilla land. Handelsbanken är ett sådant ställe. Att uträtta ärenden där är inte alltid det lättaste.
En bank nuförtiden är ju för det första inte längre ett ställe som direkt hanterar pengar. Kanske har det aldrig varit bankens syfte. Kanske är jag ute och cyklar som tror att det ska ha varit en av bankens uppgifter? Men vartefter åren gått tycker åtminstone jag att det blir allt svårare att få uträtta ärenden på banken som just har med pengar att göra.
Nuförtiden är det ganska sällan som jag springer runt med stora mängder kontanter. Trots nya sedlar blir det ju allt svårare att få göra det. Jag gillar faktiskt kontanter. Känslan av att handla med dem. De låter mig på ett enklare sätt ha kontroll över vad jag faktiskt gör av med och dessutom är det en ganska kul kulturell grej. Särskilt utomlands, att få handla med respektive lands valutor. Men oavsett så händer det fortfarande att jag ibland har kontanter som måste sättas in; födelsedagspengar, loppispengar eller liknande. Var gång jag gör det ser människan bakom disken på Handelsbanken ytterst sur och misstänksam ut. Som om hon eller han verkligen inte vill att jag gör det. "Du är väl kund?" är den första fråga man får.
För att inte tala om hur sura de ser ut om jag kommer med mynt. Tidigare sparade jag en del mynt i myntrör. Jag tyckte det var ett trevligt sätt att spara resepengar på. Så krångligt som det är nu med mynthanteringen tror jag helt enkelt att jag får låta bli att spara sådana hädanefter. Men eftersom mynten ska bytas ut med deadline snart samlade jag ändå ihop alla jag kunde hitta hemma samt några på-väg-att-bli-gamla sedlar och begav mig till banken.
"Jag kan ta emot dina sedlar och sätta in på ditt konto", sa en ung tjej med koboltblå topp. "Men vi hanterar inte mynt. Det gör ett annat företag åt oss och det kostar pengar om du vill att jag skickar iväg mynten åt dig så att de sätts in på ditt konto. Räkna med att det tar tid också. De har mycket att göra nu."
Ovanstående uttalande är så dumt så jag inte ens visste vad jag skulle säga. En bank som inte hanterar mynt och ett företag som tar betalt för att sätta in några mynt på ett konto. Genialisk affärsidé absolut men så dumt så dumt.
Att jag ens kom fram till kassan för att få denna ickehjälp är för övrigt en bedrift. Det här var nämligen tredje försöket. Tidigare hade Handelsbankens citykontor i Uppsala flera bemannade diskar. Nu har de tagits bort till förmån för, tja, ska vi kalla det för ett lite högre picknickbord? Där står oftast endast en person trots en kö som påminner om Närakutens kö en hektisk vardag. Vid mitt tredje försök trängdes dock faktiskt två expediter vid det lilla bordet men ack så lång tid det tar.
Lika svårt som det är att få hantera sina kontanter är det att få boka tid för att fysiskt få sätta sig ner med en banktjänsteman och prata ekonomi, exempelvis om man har funderingar på att köpa en sommarstuga eller sälja lägenheten och istället köpa ett hus. Förut när min sambo och jag var i färd med att köpa vår lägenhet kunde vi boka tid med en tjänsteman och få sitta ner och ordentligt gå igenom vår ekonomi. Den dörren är stängd sedan länge. Nu hänvisas man till hemsidan där man helt enkelt får ansöka om lånelöfte. Om man inte har något specifikt objekt man är intresserad av utan bara vill prata med banken rent generellt? Otur för dig...
Min sambo och jag fick se ut ett objekt från Hemnet och låtsas att vi stod i färd med att buda på det och med hjälp av dess uppgifter fylla i en ansökan om lånelöfte. Dagarna gick och till slut ringde jag upp Handelsbanken för att fråga om de sett vår ansökan och vad vi kunde förvänta oss av det hela. Den tjänsteman som hade mottagit ansökan var upptagen i ett möte men skulle ringa till oss direkt efter. Jag tror att man på bank har långa möten för det dröjde en sex, sju timmar innan personen ringde upp. Jag bad om att få boka in ett fysiskt möte men jag hörde motståndet till det direkt. Jag fick ett telefonmöte och en kalkyl skickad till min mail.
Lite uppretad kontakade jag istället ett annat kontor och bingo! Till slut fick vi äntligen till det samtal jag så länge eftersträvat. I fyrtiofem minuter fick vi i god ro sitta tillsammans med en banktjänsteman och diskutera helt fritt kring ekonomi, sparande, hus- och sommarstugemarknad, amortering, pensionssparande etc.
Men att det ska så mycket till för att få lite service. Är jag fel ute som förväntar mig hög service av alla våra inrättningar som finns? Alla vill sälja, alla bedyrar hur viktiga kunderna är. Så visa det då!
Handelsbanken citykontor i Uppsala verkar i mina ögon inte vilja ha några kunder. Alls. Sen förstår väl jag att de har direktiv hur de ska agera i allt från hantering av kontanter till rådgivning som den enskilda banktjänstemannen inte kan påverka och där det är alldeles lätt för mig som kund att klanka ner på den som för dagen står vid expeditionsdisken. Men likväl, servicen är dålig och jag tycker det är tråkigt att inte få hjälp med det jag hoppas och tror att en bank kan hjälpa till med.
Citykontoret i Uppsala tror jag att vi lämnar därhän. Med tanke på den hjälp vi fick på det andra lokalkontoret känns det mer givet att istället bli kunder där. Vem vet, man kanske till och med få växla in ett rör med tiokronor? Eller är det att vara för optimistisk?
En bank nuförtiden är ju för det första inte längre ett ställe som direkt hanterar pengar. Kanske har det aldrig varit bankens syfte. Kanske är jag ute och cyklar som tror att det ska ha varit en av bankens uppgifter? Men vartefter åren gått tycker åtminstone jag att det blir allt svårare att få uträtta ärenden på banken som just har med pengar att göra.
Nuförtiden är det ganska sällan som jag springer runt med stora mängder kontanter. Trots nya sedlar blir det ju allt svårare att få göra det. Jag gillar faktiskt kontanter. Känslan av att handla med dem. De låter mig på ett enklare sätt ha kontroll över vad jag faktiskt gör av med och dessutom är det en ganska kul kulturell grej. Särskilt utomlands, att få handla med respektive lands valutor. Men oavsett så händer det fortfarande att jag ibland har kontanter som måste sättas in; födelsedagspengar, loppispengar eller liknande. Var gång jag gör det ser människan bakom disken på Handelsbanken ytterst sur och misstänksam ut. Som om hon eller han verkligen inte vill att jag gör det. "Du är väl kund?" är den första fråga man får.
För att inte tala om hur sura de ser ut om jag kommer med mynt. Tidigare sparade jag en del mynt i myntrör. Jag tyckte det var ett trevligt sätt att spara resepengar på. Så krångligt som det är nu med mynthanteringen tror jag helt enkelt att jag får låta bli att spara sådana hädanefter. Men eftersom mynten ska bytas ut med deadline snart samlade jag ändå ihop alla jag kunde hitta hemma samt några på-väg-att-bli-gamla sedlar och begav mig till banken.
"Jag kan ta emot dina sedlar och sätta in på ditt konto", sa en ung tjej med koboltblå topp. "Men vi hanterar inte mynt. Det gör ett annat företag åt oss och det kostar pengar om du vill att jag skickar iväg mynten åt dig så att de sätts in på ditt konto. Räkna med att det tar tid också. De har mycket att göra nu."
Ovanstående uttalande är så dumt så jag inte ens visste vad jag skulle säga. En bank som inte hanterar mynt och ett företag som tar betalt för att sätta in några mynt på ett konto. Genialisk affärsidé absolut men så dumt så dumt.
Att jag ens kom fram till kassan för att få denna ickehjälp är för övrigt en bedrift. Det här var nämligen tredje försöket. Tidigare hade Handelsbankens citykontor i Uppsala flera bemannade diskar. Nu har de tagits bort till förmån för, tja, ska vi kalla det för ett lite högre picknickbord? Där står oftast endast en person trots en kö som påminner om Närakutens kö en hektisk vardag. Vid mitt tredje försök trängdes dock faktiskt två expediter vid det lilla bordet men ack så lång tid det tar.
Lika svårt som det är att få hantera sina kontanter är det att få boka tid för att fysiskt få sätta sig ner med en banktjänsteman och prata ekonomi, exempelvis om man har funderingar på att köpa en sommarstuga eller sälja lägenheten och istället köpa ett hus. Förut när min sambo och jag var i färd med att köpa vår lägenhet kunde vi boka tid med en tjänsteman och få sitta ner och ordentligt gå igenom vår ekonomi. Den dörren är stängd sedan länge. Nu hänvisas man till hemsidan där man helt enkelt får ansöka om lånelöfte. Om man inte har något specifikt objekt man är intresserad av utan bara vill prata med banken rent generellt? Otur för dig...
Min sambo och jag fick se ut ett objekt från Hemnet och låtsas att vi stod i färd med att buda på det och med hjälp av dess uppgifter fylla i en ansökan om lånelöfte. Dagarna gick och till slut ringde jag upp Handelsbanken för att fråga om de sett vår ansökan och vad vi kunde förvänta oss av det hela. Den tjänsteman som hade mottagit ansökan var upptagen i ett möte men skulle ringa till oss direkt efter. Jag tror att man på bank har långa möten för det dröjde en sex, sju timmar innan personen ringde upp. Jag bad om att få boka in ett fysiskt möte men jag hörde motståndet till det direkt. Jag fick ett telefonmöte och en kalkyl skickad till min mail.
Lite uppretad kontakade jag istället ett annat kontor och bingo! Till slut fick vi äntligen till det samtal jag så länge eftersträvat. I fyrtiofem minuter fick vi i god ro sitta tillsammans med en banktjänsteman och diskutera helt fritt kring ekonomi, sparande, hus- och sommarstugemarknad, amortering, pensionssparande etc.
Men att det ska så mycket till för att få lite service. Är jag fel ute som förväntar mig hög service av alla våra inrättningar som finns? Alla vill sälja, alla bedyrar hur viktiga kunderna är. Så visa det då!
Handelsbanken citykontor i Uppsala verkar i mina ögon inte vilja ha några kunder. Alls. Sen förstår väl jag att de har direktiv hur de ska agera i allt från hantering av kontanter till rådgivning som den enskilda banktjänstemannen inte kan påverka och där det är alldeles lätt för mig som kund att klanka ner på den som för dagen står vid expeditionsdisken. Men likväl, servicen är dålig och jag tycker det är tråkigt att inte få hjälp med det jag hoppas och tror att en bank kan hjälpa till med.
Citykontoret i Uppsala tror jag att vi lämnar därhän. Med tanke på den hjälp vi fick på det andra lokalkontoret känns det mer givet att istället bli kunder där. Vem vet, man kanske till och med få växla in ett rör med tiokronor? Eller är det att vara för optimistisk?
Bild från Pixabay