rebeckasvardag

Snart ett år sedan jag skrev något här. Jag skrattar ibland åt mig själv för att jag stundtals försöker hålla liv i den här bloggen utan läsare. Varför inte bara skriva dagbok? Eller varför inte låta bli att skriva? Fast på något sätt blir det lite som att bevara sina minnen – det här med att skriva publikt. Och just för att det är publikt får det mig att tänka ett steg till. Varje ord blir mer betydelsefullt eftersom publik text så lätt kan misstolkas, i synnerhet om det dessutom delas i sociala medier.

Hur kan det då gå ett år innan jag tycker det är dags att skriva igen? Jag tror svaret på det är ganska enkelt; jag födde ett barn. Någon skulle då humma igenkännande och säga att ”Ja, det är så det är att få barn, då hinner man aldrig göra något mer i sitt liv. Punkt.” Nja. För min del handlar det snarare om att jag inte hunnit samla tankarna. Under min graviditet gjorde nämligen alla människor i min närhet det åt mig. Många var de som talade om hur mitt liv från och med juli skulle se ut, vad jag kunde förvänta mig, vad jag från och med då skulle kunna göra eller inte.

Dagen då min graviditet blev publik upphörde mitt tidigare jag att existera. Jag blev min graviditet – åtminstone för alla andra. Som genom ett trollslag infann sig plötsligt rätten för andra att fritt kommentera både mitt liv och framförallt min fysiska uppenbarelse på ett sätt som jag aldrig till fullo kommer att förstå. Mitt övriga liv slutade finnas. Allt jag gjort innan var plötsligt irrelevant. Andra upplevde det förmodligen inte så, men jag gjorde det. Aldrig har jag känt mig så obekväm. Tidigare sträckte sig mina medmänniskors frågor till "Vad ska du göra i sommar?", "Hur var resan till Spanien?", "Vilken fin kofta du har på dig!". Nu fick jag finna mig i kommentarer om att jag blivit med barn, det vill säga syftningar på hur det fysiskt går till, kommentarer om hur jag fysiskt såg ut liksom kommentarer om mitt framtida liv. Som om alla sett in i en spåkula för just mig. Säkerligen av välmening i de flesta fall, men åter; det var inte så jag tolkade det. I alla fall inte just då i den nya och obekanta situation jag befann mig i då.

Jag var noga med att skriva ned en del av de kommentarer jag fick. Varför vet jag inte. Kanske för att jag blev så förvånad över vad folk faktiskt sa:

Nu börjar du bli lite framtung

Men visst måste du väl vänta minst tvillingar vid det här laget?

Nu börjar det verkligen synas

Men nu får du väl ändå ta och sluta äta så himla mycket

Lika bra att du tar en servett eftersom det är lättare att spilla nu när du har stor mage

Vilket järnvärde har du?

Hur mycket har du gått upp i vikt?

Du äter väl för två nu?

Är det du eller Lillen som vill ha mat?

Har fått en massa cravings?

Har du mått illa?

Har ni tagit reda på könet?

Är det tungt nu?

Tjena tjockis!

Att föda barn är väl inte svårt!

Vilken rejäl kula du har!

Från och med nu och i tio år framåt är du fastlåst

Du vet väl att du aldrig mer kommer att vara nummer ett, varken för din sambo eller någon annan

Du vet väl att vad du än planerar framöver kommer det att gå i stöpet

Du vet väl att du aldrig någonsin mer kommer att ha någon egentid

Har du inte kläckt ur ungen än?

Så du vet hur man gör barn alltså?

Verkar vara många som har haft lite kul på hösten för det är många som ska föda i sommar

Jag kan se att det är en pojke eftersom du är smal bakifrån!

Har du varit på studiebesök på förlossningen?

Har du gått profylaxkurs?

Väntar ni ett eller flera barn?

Passa på att vila nu innan förlossningen för sedan kommer du aldrig att ha tid

Men oj vilken rejäl och gigantisk mage du har nu

För några individer räckte det heller inte med enbart kommentarer. Några ville också känna. Peta, klämma och snurra mig runt, runt för att avgöra könet på barnet, hårdheten på min mage eller vad det nu kunde tänkas vara som man vill känna.

Det här kan man naturligtvis också reagera olika på. Förmodligen tolkade ingen att jag reagerade negativt, eftersom jag inte så mycket sa. Jag blev mest ställd. Ställd och förvånad och med en tro på att jag måste ha gått upp något alldeles särdeles mycket i vikt (10,5 kg totalt).

Ingenting engagerar så som en graviditet fick ja erfara. Det är fascinerande. Det är förvisso en fantastisk händelse var gång ett barn föds, absolut. Barn engagerar och berör. Känslor är inblandade och många minns sin egen graviditet och sina egna barnår och vill förstås kommentera det, jämföra, ge råd och tips som man kanske själv inte fick men hade velat få. Själv har ovanstående upplevelser dock bidragit till att jag helst inte vill fråga någonting alls till mina bekanta och arbetskollegor när de är gravida. Jag skulle aldrig vilja låta dem hamna i samma uthängda position som jag själv upplevde att jag hamnade i. Såvida de själv inte frågar efter tips - det är en helt annan femma. En graviditet är det som tycks göra allt det här legitimt. Inte går man runt annars och ingående kommenterar folks utseende och frågar efter järnvärden eller petar lite med pekfingret och säger "Här var det lite hängigt!".

Men hur blev det då? Infriades alla mina medmänniskors påståenden om noll egentid, att inte längre vara nummer ett eller att för alltid vara fastlåst? Det är naturligtvis en definitionsfråga. Jag vidhåller att det är lite vad man gör det till, i kombination med vilken personlighet ens bebis visade sig få. Därför är sådana påstående faktiskt inget annat än idiotiska att säga. De skrämmer bara upp. Visst kan det vara bra att vara förberedd på att livet så som man kände till det kommer att förändras, men det kan man säga på så många olika, och framförallt, bättre sätt.

Nog sagt. Kanske att jag ska försöka mig på att uppdatera den här bloggen igen. Lite då och då.