Varför är det värt att skaffa barn? - punkt 10
Punkt 10
Okej, så jag fortsätter min odyssé genom det här med att sätta ord på tankar och reflektioner som fanns hos mig innan jag fick barn. Tankar och reflektioner som alla mynnar ut i svaret; varför det är värt att ha barn i sitt liv.
Många brukar prata om livet före och efter barn, och visst finns det en tydlig skillnad. Innan A kom till världen ägnade jag mycket tid och tanke åt att fundera över beslutet att försöka bli föräldrar. Jag irriterade mig ofta på att ingen regelrätt kunde förklara hur det känns att vara gravid, föda barnet och därefter vara förälder. Svepande svar i stil med att "Det går inte att beskriva" var ofta det som följde. I min värld finns inget som inte går att beskriva, att det sedan handlar om individuella känslor som kanske inte är applicerbara på någon annan är en sak - men var och en kan säkerligen med lite eftertanke beskriva hur just sin graviditet, födsel och föräldraskap kändes och känns.
För mig, som var lite osäker kring det här med föräldraskap, var frågorna många och stora. Nu, väl på andra sidan, är jag glad att jag har fått uppleva vad det innebar att bli och vara förälder. Till alla som är osäkra på den stora livsförändring det innebär och som står i valet och kvalet mellan att vilja och våga ta steget, skulle jag på något sätt med ord förklara vilja varför du också borde ta steget (detta då under förutsättning att man faktiskt fysiskt kan bli förälder), nu när jag själv vet hur det är. För den som redan bestämt sig för att inte vilja ha barn är det naturligtvis bra som det är, men om du är som jag var och inte riktigt vet eller är säker på beslutet så följer här en serie inlägg med punkter om varför det är värt det.
Jag har kommit till punkt tio av tretton. En punkt jag ofta funderade på som icke förälder.
Varför pratar nyblivna föräldrar bara om sina barn?
Visst är det intressant? Det är som om en del föräldrar upphör med sin existens och blir en talesperson för sina barn så fort de kommit till världen. Från att Facebook-flödet har bestått av allehanda uppdateringar från resor, god mat, väderrapporter och umgänge så fylls det av inget annat än bilder på barnen.
Visst är det intressant? Det är som om en del föräldrar upphör med sin existens och blir en talesperson för sina barn så fort de kommit till världen. Från att Facebook-flödet har bestått av allehanda uppdateringar från resor, god mat, väderrapporter och umgänge så fylls det av inget annat än bilder på barnen.
Precis som man innan barnets ankomst var stolt över saker och ting i livet, är man stolt över sitt barn. Tidigare kanske du var stolt över den höga poängen på högskoleprovet, att du klarat uppkörningen, att du vågade hoppade fallskärm på Nya Zealand, att du kom etta i i en tävling, att du spräckte ditt personbästa på milen eller att du gick i spindelterapi och numera vågar hålla en spindel i handen. Likväl är du stolt över ditt barn. Du har lyckats skapa ett barn, föda fram det och tar hand om det. Det är faktiskt något att vara lika stolt över som allt annat, om inte mer eftersom det skiljer sig på så många sätt från andra saker man åstadkommit i livet.
Och precis som du gillar att träffa dina vänner och diskutera om det ni har gemensamt vare sig det handlar om världspolitiken, den senaste festen, det dumma exet, den senast läsa boken, filosofins grunder, partipolitiken eller andra världskrigets propellerplan så är det intressant att tillsammans med andra människor som har barn, diskutera det. Hur var det för er? Vad äter ditt barn? Hur mycket bajsar ditt barn på ett dygn? Hur tänker ni kring dop? Det är samma sak - man har en gemensam referens. Jag är inte intresserad av att lyssna på människor som pratar filosofi men jag kan FÖRSTÅ att de som är insatta tycker det är intressant. Detsamma med barn. Är man själv inte intresserad, ja, då är det av naturliga skäl inte särskilt kul att lyssna på, men om du har en nyfödd bebis hemma och du ägnar all din tid åt att ta hand om henne eller honom; ja då blir en klassisk bajskonversation plötsligt både relevant och intressant.
Förtydligas bör åter att alla mina punkter jag hittills skrivit om är mina individuella upplevelser. Jag försöker sätta ord på det jag, och vad jag tror åtminstone en del andra, känner. Känner du på ett annat sätt är det lika bra. Dessutom baserar jag mina ord på hur det har varit att bli förälder till just A. Lille A som är så fylld med energi, så nyfiken, så vaken och som en stor del av sin existens till exempel inte alls tyckt att det här med att sova länge har varit en bra grej, och absolut inte för sig själv i en spjälsäng. Alla barn är förstås olika och därmed kanske du inte alls känner som jag i någon av punkterna.
Som slutkläm vill jag säga att jag aldrig trodde att man kunde tycka om ett barn så mycket som jag tycker om A. Ibland gör han mig trött och gråtfärdig och tålamodslös och då ifrågasätter jag starkt min egen mammaförmåga. Men däremellan har jag blivit en sådan person som tycker att A är alldeles extra fantastisk som precis lärt sig gå och är stolt som en tupp därför, som tycker att han luktar godast i världen och som därför inte kan låta bli att snooza på honom i tid och otid.
Vidare tycker jag att han är den finaste bebisen som stått på ett par fötter och om vi inte hade haft som policy att inte publicera några bilder på honom i sociala medier, skulle jag förmodligen göra det i både tid och otid. Jag pratar gärna om A hela tiden och jag blir alldeles rörd nu när han ger mig riktiga pussar. Det är inte dåliga känslor för någon som tidigare egentligen aldrig längtat efter barn och som varit osäker kring hela processen. Så, är du tveksam? Det är värt det. Det kommer att berika ditt liv.
Så, tre punkter kvar nu bara...
