rebeckasvardag

 

Men jag klarar ju inte av sömnbrist...
Jag klarar faktiskt inte av sömnbrist. Jag är riktigt urusel på det ska ärligt sägas. Ändå står jag fortfarande på mina två ben trots att jag under de första åtta månaderna exempelvis aldrig någonsin fick sova mer än max tre timmar i sträck och att jag sedan mars i år fram tills nu i princip behövt stiga upp mellan klockan fyra och fem på morgonen... varje dag... Innan A kom till världen sov jag mina åtta timmar som en prinsessa, utan att vakna till, utan att behöva gå på toaletten. Jag kunde också, om tillfälle erbjöds på helgen, sova middag mitt på dagen dessutom. Så stort var och är mitt sömnbehov. 

 

Jag vet inte hur många gånger jag under A:s första år har brutit ihop i gråt på grund av för lite sömn. Jag har hallucinerat på grund av sömnbrist. Jag har skrikit, gastat, hulkat, gråtit ännu lite till och högljutt förkunnat för alla som velat och inte velat lyssna att jag inte orkar att inte få sova mer. Så trött har jag varit och kan fortfarande bli om någon natt varit särskilt dålig.

 

Ibland får jag för mig att de första åtta månaderna av sömbrist har satt eviga spår i mig, att det numera bara krävs en enda natt av dålig sömn för att det ska påverka mitt humör. Jag minns nätter där A vaknade till kanske var tjugonde minut. Jag minns alla de gånger mammagruppen hittade på roliga aktiviteter och jag inte orkade göra annat än att försöka sova ikapp dagtid. Jag minns alla de gånger jag gått omkring och vaggat A till sömns och sakta, oändligt sakta, försökt lägga mig ner i sängen med honom på bröstet, bara för att han om jag gjorde minsta felsteg i mina rörelser, skulle vakna till igen och gasta. Jag minns soliga julidagar som passerat utan att jag sett den minsta skymt av dagsljus eftersom jag åter försökt sova på dagtid. 

 

Det här låter inte så värst positivt så vad är det jag vill säga? Jo, att det på något vis går ändå. Det måste gå. Det finns ju inget annat alternativ. Dag för dag. Små steg i taget. Alla säger att det blir bättre vartefter och det blir det. Det är den enda sanning folk har kommit med kommentarsmässigt angående föräldraskap. Det kan bara vara svårt att se det när man är mitt uppe i det. Även A sover bättre idag och jag hoppas och tror att han när han är tonåring, kommer att låta oss föräldrar sova lite mer sammanhängande och längre.