I charterns förlovade land

Första gången som charterturist. Ett helt nytt koncept för oss. Många gånger har vi tänkt att prova men så har det ändå alltid landat i en egen skräddarsydd resa som oftast tar oss från plats till plats. Jag har nämligen tidigare inte riktigt kunna förlika mig med idén bakom charterresandet - ett färdigt paket som går till en enda plats. Det har känts lite som att åka till ett land men ändå inte uppleva det, och det är ju onödigt på så många sätt. 
 
Eller så har jag bara haft fel i alla år. Det återstod att se för slutligen fick vi ändan ur och bokade en vecka på ett familjehotell i Porto Conte på Sardininen. Att det blev just Sardinien berodde på att det om möjligt kändes som ett något mindre exploaterat resmål än exempelvis Kanarieöarna och så passade flygtiderna dit helt enkelt bäst. Med oss hade vi ju naturligtvis A. A:s första resa utomlands, som dryga ettåring. Det är också just därför som det visade sig vara lämpligt att testa på charterkonceptet. Att resa med barn är ju något nytt för oss. 
 
Att beställa en resa via TUI kändes lite som att köpa en resa på postorder. Ja, som att blädda i en färgglad katalog med blanka sidor och inbjudande bilder - förutom att förfarandet gjordes via en hemsida. Så många hotell, så många platser, så många val. Ska det verkligen vara nödvändigt? Men finns det många val så gör sig kräsenheten påmind och helt plötsligt kändes utbudet ändå begränsat. Konstigt det där. Konstigt kändes det också att boka ett riktigt familjehotell med både Bamseklubb, Baby Lounge, stroller och spjälsäng på plats. Tidigare hade vi garanterat bokat ett barnfritt hotell. Förändringar, förändringar. 
 
Väl på flygplatsen kändes förfarandet mer eller mindre som inför vilken resa som helst. Destination Alghero, som till vilken plats som helst med vilket flyg som helst. De många skrikande barnen på flygplanet och de mycket idiotiska utropen om enastående taxfree-produkter (som för övrigt gjordes mitt i natten och väckte både ett och annat barn) liksom de faktiska (!) applåderna när flygplanet landade påminde dock om att det inte handlade om en reguljär resa. 
 
Inte heller ankomsten liknande en reguljär. Efter att ha plockat upp bagaget är man ju vid en sådan resa sin egen, lämnad åt sitt öde om man så vill. Visserligen går vanliga bussar likt charterbussar in mot tänkt destination men det är ditt eget ansvar att se till att hoppa av och komma fram till rätt plats. Att resa på charter visade sig så mycket enklare eftersom man helt enkelt inte behöver tänka. Därav också en gnutta tråkigare. Prydliga, yngre människor i blå skjorta tog emot, delade ut kuvert och hänvisade till rätt buss som gick direkt till rätt hotell. Bekvämare kan det inte bli, vilket i och för sig är att uppskatta som barnfamilj och säkert också annars om man är lagd åt det hållet. 
 
Resorten visade sig vara en enorm anläggning med plats för dito mängder med barnfamiljer. Jag tror i och för sig att några enstaka resenärer reste på tu man hand utan barn. De satt nämligen i det anvisade barnfria rummet vid varje frukost, lunch och middag. Som apor i glasbur satt de där förskonade från allmänhetens förtjust eller argt skrikande barn, ätandes i lugn och ro på sina croissanter och meloner. Jag testade för övrigt det barnfria rummet i några minuter. Det gjorde nästan ont i öronen av tystnaden. Det kvalificerar mig till en riktig förälder! 
 
Apropå maten så var den dignande. Kanske är det så på charterställen? Det vet jag faktiskt inte, men om meningen med att resa på charter är att göra så lite som möjligt och äta så mycket som möjligt så hade vi verkligen kommit till rätt ställe. Jag tror att jag aldrig sett så mycket mat. Det fanns sektioner för banne mig allt; en sektion för gröna salladssorter och tillhörande grönsaker, en sektion för picklade och inlagda grönsaker, en sektion för små aptitretare, en sektion för italienska ostar, en sektion för charkuterier, en sektion för frukt, en sektion för kryddor, en sektion för våfflor, en sektion för desserter, en sektion för helstekta och hellagade djur så som grisar och laxar, en station för barnmat, en sektion för bröd, en sektion för smågodis, en sektion för marshmallows att doppa i den eviga chokladfontänten, en sektion för varmhållen mat av alla upptänkliga sorter så som fisk, fläsk- och nötkött, vegetariska rätter, pastarätter och potatisrätter samt en pizzasektion.
 
Om man nu skulle tycka att det här utbudet var för litet så fanns hela tiden tillgängliga kockar som stekte, grillade eller lagade mat åt dig från grunden utifrån dagens val av fisk och kött. Dagligen hängde jag framför XX och XX som grillade mig svärdfisk och tonfisk eller som tillagade vegetariska pastarätter åt mig lunch som middag. 
 
Ja, det fanns så mycket mat att det vartefter veckan led blev svårt att till slut välja. Är inte det höjden av överflöd att exempelvis tröttna på prima färsk, nygrillad tonfiskfilé? Får man ens göra det? I mitt stilla sinna undrade jag dagligen hur mycket mat som egentligen blev över efter varje måltid av alla dessa rätter och vad som gjordes eller inte gjordes med den?
 
Att det fanns så mycket för oss att äta berodde naturligtvis på att vi förärades med ett All Inclusive-band att bära runt handleden hela veckan. Snacka om chartermässigt. Jag hade faktiskt funderat på det innan om det verkligen skulle vara så att vi fick gå runt med ett sånt där band. Ett band som på något vis förstärker känslan av att vara "fast" på ett och samma ställe. 
 
Ja, lite fast på ett och samma ställe kan man faktiskt beskriva det som. Redan dag två började det gnaga i mig av upptäckarlust och det finns en gräns för hur många varv man kan gå runt en resort innan längan bortom dess väggar gör sig påmind. Därför gav vi oss på egen hand av till en närliggande nationalpark en av dagarna och in till närmsta staden en annan dag, med hjälp av chartrade bussar. Härligt med utflykt! Det gjorde att jag kunde slappna av resten av dagarna och faktiskt verkligen njuta av vad resorten hade att erbjuda. Att vara fast på ett och samma ställe är för övrigt en sanning med modifikation eftersom det ju faktiskt finns hur många arrangerade utflykter som helst att anmäla sig till. Dock inte så många anpassade för en ettåring varvid vi avstod, också av ekonomiska skäl... 
 
... All Inclusive är nämligen inte så som jag trodde ALL Inclusive utan bara PART Inclusive. VIlseledande värre. Eller så är jag bara charternaiv men för mig är All Inclusive verkligen att allt ingår, inte att man betalar extra för vatten, glass från strandbaren, ett glas vin eller en utflykt. Lärpengar kan vi kalla det. 
 
Vidare kan man säga att charter verkligen är tryggt. Man kan liksom lämna Sverige men ändå ha det med sig. Man kan träffa andra svenskar och man kan prata sitt eget språk med varandra och med guiderna. Det kan jag tycka är nästan lite för bekvämt och alldeles för lite av att ta seden dit man kommer. Mycket av poängen med att resa är ju att se något annat väl? Något som inte är som hemma, fast med en varmare och fetare sol. 
 
Men oavsett vad så fanns det mycket som var härligt med resan. Ja, det allra mesta vid närmare eftertanke. Området var vackert. Palmer vajade i vinden och vackra medelhavsväxter prunkade i rabatterna. Gräsmattan var välskött och cikadorna spelade utan upphör. Havet låg ett stenkast bort och var snudd på turkost beroende på solens strålar. Stranden var vacker, och runt viken sträckte sig palm- och pinjeträdsbeströdda berg och det fanns gott om plats att bada och också att lättjefullt sträcka ut sig på de blå solbäddarna. Rummen var stora. Från balkongen såg vi hjortar beta på den närliggande ängen. Poolområdet var tjusigt med solskydd uppspända för de allra minsta badarna.

Vi varvade mellan att bada med A och leka med honom i strandkanten. Han var fullkomligt bedårande söt i sin uv-dräkt och mössa där han satt och förtjust petade i sanden med sin spade och hällde vatten på fötterna med sin orangeglittriga kanna. När A behövde sova middag på hotellrummet vilade en av oss med honom medan den andra solbadade för sig själv. Herregud, vad jag skulle kunna leva mitt liv såhär ändå. Bada, sola, bada, sola, simma lite, bada lite till, läsa bok, sola. Kan man någonsin tröttna?

Syftet med vår charterresa var att, förutom prova konceptet, vila och göra absolut ingenting. Vi trodde att det skulle bli svårt men se, det var visst lätt. Okej, vi har kanske inte sett hela Sardinien och det gnager i mig, det måste jag medge. Men som vi vilat! Till syvende och sist förstår jag verkligen varför folk väljer att resa med hjälp av charter. Det är enkelt, det är bekvämt, ja nästan för bekvämt och det väcker ofrånkomligen en del frågor kring mänsklighetens vara och konsumtionsmönster. 
 
Trots allt kan jag absolut tänka mig att resa på det här sättet igen men vill på intet sätt utesluta vårt "vanliga" sätt att resa. Något som jag tror kommer passa A alldeles utmärkt vartefter han blir äldre.

Frågan som kvarstår är, hur reser du helst och vart går din nästa resa?
 
 
 
Italien - Resa - Sardinien - barn - foto - fotografi - reflektion - tankar