rebeckasvardag

Många brukar prata om livet före och efter barn, och visst finns det en tydlig skillnad. Innan A kom till världen ägnade jag mycket tid och tanke åt att fundera över beslutet att försöka bli föräldrar. Jag irriterade mig ofta på att ingen regelrätt kunde förklara hur det känns att vara gravid, föda barnet och därefter vara förälder. Svepande svar i stil med att "Det går inte att beskriva" var ofta det som följde. I min värld finns inget som inte går att beskriva, att det sedan handlar om individuella känslor som kanske inte är applicerbara på någon annan är en sak - men var och en kan säkerligen med lite eftertanke beskriva hur just sin graviditet, födsel och föräldraskap kändes och känns. 

 

För mig, som var lite osäker kring det här med föräldraskap, var frågorna många och stora. Nu, väl på andra sidan, är jag glad att jag har fått uppleva vad det innebar att bli och vara förälder. Till alla som är osäkra på den stora livsförändring det innebär och som står i valet och kvalet mellan att vilja och våga ta steget, skulle jag på något sätt med ord förklara vilja varför du också borde ta steget, nu när jag själv vet hur det är. För den som redan bestämt sig för att inte vilja ha barn är det naturligtvis bra som det är, men om du är som jag var och inte riktigt vet eller är säker på beslutet så följer här en serie inlägg med punkter om varför det är värt det. 

 

 

Tidigare trodde jag att jag utmanade mig själv genom att genomföra en resa till andra sidan jorden; att på egen hand (tillsammans med J) reda ut bokningar, förseningar, springa med andan i halsen till en redan stängd gate, köra bil i storstad i vänstertrafik, hantera enorma spindlar i bagageutrymmet och att köra fyrahundra mil genom öknen. Det var vad jag tidigare kallade en utmaning. Det var det också. Då. Jag förringar det inte, men för mig har det att ta hand om en bebis kommit att bli den allra största utmaningen av alla. Det tangerar nämligen alla sinnesstämningar som finns och det gäller att jobba med alla sina sinnen för att kunna hantera sådant som bottenlös trötthet, stress, gråt och trots. Aldrig tidigare har jag behövt pröva mitt tålamod så som jag behövt med A. Ingenting tidigare i livet har ens varit i närheten av de psykiska prövningar föräldraskapet har inneburit. Jag ser medan jag skriver att det här nu låter som något negativt, men det är det inte. Det är en personlig utveckling och en utmaning som heter duga. Att se att jag som individ i slutändan klarar av allt detta. Visst kan du få den av att hoppa bungy jump också men det här är större, så mycket större.