rebeckasvardag

 

Men jag vet ju inte om jag tycker om barn? 
Det behöver man inte göra. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i barn egentligen. Jag har inte haft någon tidigare erfarenhet av barn, inga småsyskon, inga små kusiner, inga vänners barn att omge mig med. Jag kan villigt erkänna att jag var en av dem som rynkade på näsan åt högljudda barn på restauranger, skrikande barn på flygplan och lösspringande barn på stan. Efter att jag själv fått barn har det skett en förändring på så sätt att jag finner barn mer intressanta och också mer gulliga. Det har liksom kommit per automatik, vilket är en smått fantastisk känsla med tanke på det jag skrivit ovan. Det är plötsligt också roligt att läsa, skriva och prata om hur andra föräldrars barn utvecklas och mår, vilket med största sannolikhet beror på att vi nu har en gemensam referens.

 

Däremot har jag fortfarande inget större behov av att bära runt på och gulla med andras barn, utom några nära vänners barn, och jag blir fortfarande alldeles matt när jag går på ett barnfullt Ikea en lördagförmiddag. Man måste alltså inte bara för att man får ett eget barn bli en ständigt rolig lektant som vill arrangera storvulna barnkalas och gnugga näsa med varenda unge man ser. Vad jag känner för A är enorma känslor. Det är så stort. Kärleken till mitt eget barn är faktiskt fullt tillräckligt.