Vad är ett riktigt jobb?

Vad är egentligen ett riktigt jobb? Ett riktigt bra jobb? Vilket slags jobb är meningsfullt och vilket slags jobb gör skillnad? Det kan jag fundera över allt som oftast.

Redan tidigt visste jag vad jag ville bli, men jag undrar just hur många som verkligen blir det som de ville bli i unga år? Jag blev det inte i alla fall. Veterinär var nämligen yrket som hägrade. Visserligen hade jag några avstickare i form av marinbiolog, zoolog och hoppryttare. Som marinbiolog tänkte jag mig forska på späckhuggare. Idag har jag lite svårt att se mig som det. Jag tänker att jag kanske inte gör mig bäst på ett fartyg på kyliga och djupa vatten eftersom jag inte gillar något av det, ja, om det nu är vad man sysslar med när man håller på med späckhuggare? Det här med hoppryttare vet jag heller inte riktigt hur jag tänkte. Jag hade varken häst, den sortens tillgångar eller modet att hoppa något högre än 70 centimeter. Det är ett faktum än idag.

Veterinär var alltså det jag satsade på. Drömmen tror jag krasades när jag fick mitt livs första IG på ett prov i teknologi på gymnasiet. Jag låste in mig på toaletten och grät för jag förstod redan då att man inte kan bli veterinär om man får IG i minsta lilla. Yrket kräver fullpott i allt. Men jag kämpade på och gick ut med ett slutbetyg på 18,14. Nära 20,0 men som sagt nära skjuter ingen hare så det fanns inte en chans att jag skulle komma in på veterinärutbildningen. Att läsa upp betygen ytterligare tackade jag nej till. Jag hade gjort allt jag kunnat tyckte jag.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag här och nu hade velat jobba som veterinär även om jag gärna hade velat få en chans att prova på utbildningen. Än idag undrar jag därför hur livet hade sett ut om jag fått utbilda mig till det.

Naturvetenskap i all ära. Språk var ändå det som kunskapsmässigt var min grej. Därför valde jag att läsa vidare inom den humanistiska världen på universitetet. Jag läste spanska som huvudämne och efter att sedan ha lagt till svenska och nordiska språk, pedagogik och media och kommunikation hade jag min magisterexamen.

Sedan följde en kringelikrokig väg mot det jag arbetar som idag; marknadskoordinator och webbredaktör. Kort sagt, jag arbetar med kommunikation. Det ligger väl egentligen nära till hands eftersom jag under alla år funnit en lätthet i att uttrycka mig skriftligt och språkligt. Om jag fick kämpa med matematik, kemi och fysik behövde jag inte det i de språkliga ämnena. Däremot funderar jag gång efter annan huruvida mitt jobb, min profession är viktig? På riktigt? Ibland har jag nämligen känt att mitt yrke är mer yta än djup. Mer lite av ett hitta på än något konkret. Mer av en snygg kostym, en färgglad scarf, mingelmöten, hänga med i nästa digitala trend, antalet konverteringar, nästa version av Epi, än att faktiskt åstadkomma något. 
 
Men vem åstadkommer egentligen något på jobbet? Ja, en läkare förstås. En läkare räddar till exempel liv. Andra viktiga yrken torde kunna vara en sjuksköterska, en biståndsarbetare, en advokat, en diplomat, en obducent. Man gör liksom skillnad för någon, en förändring på djupet. Gör jag det i egenskap av webbredaktör? Ja, för företaget i sig kanske men för mänskligheten? Nja... eller?
 
Man kan väl säga att jag ibland har saknat någon form av tyngd åt mitt yrke, men nog måste det väl finnas ett berättigande? Jag bestämde mig för att undersöka saken lite djupare genom att gå till litteraturen. Inledningvis med boken Strategisk kommunikation av Jesper Falkheimer och Mats Heide. Och där, där fick jag plötsligt kött på benen.
  • "Kommunikatörer ska vara professionella, men det betyder inte att yrket i sig är en profession, snarare en så kallad semi-profession. Det finns olika definitioner av en profession, och kommunikatörer kan anses uppnå vissa av de kriterier som brukar nämnas: att det finns en kvalificerad högre utbildning, specifika arbetsuppgifter och en yrkeskod. Men yrkesrollerna internationellt och i Sverige ser trots detta ganska olika ut och den etiska kod som finns har inte den förankring eller det sanktionssystem kopplat till sig som exempelvis finns för läkare och advokater." 
Alltså har jag inte varit fel ute när jag tänkt att professionen saknar tyngd. Så oerhört nedslående! Att vara en såkallad semi-profession låter ju knappast särskilt upplyftande. Men jag läser vidare och ser vartefter att en annan bild av kommunikation börjar ta form. En som inte alls är särskilt bagatellartad. Inte det minsta faktiskt:
  • "Aristoteles Retoriken [...] kan anses vara den första vetenskapligt formulerade kommunikationsteorin, med fokus på konsten att övertyga eller övertala."
Redan på den tiden skulle man alltså kunna säga att kommunikationsteori fanns och det om något bör väl ge tyngd till en profession? Än mer intressant blir det med hjälp av nedanstående två citat:
  • "Kommunikation är ofta något som oftast tas för givet och inte problematiseras [...] men kommunikation är en förutsättning för mänskligt liv. Kommunikation utgör också en fundamental förutsättning inom exempelvis naturvetenskap, teknik och medicin". 

  • "Utan kommunikation skulle det mesta i ett modernt, organiserat samhälle fallera. Förutom att fungera som ett medel för att dela meddelanden mellan människor, skapa sammanhållning och kraftsamla krafter mot ett gemensamt mål, utgör kommunikationen ett medel som gör det möjligt att skapa en socialt konstruerad verklighet. Det är ju utifrån den förståelse vi har av en situation som vi sedan agerar och verkar". 
Eller som jag drar mig till minnes att grundaren av en kommunikationsbyrå här i Uppsala en gång sa, inför en marknads- och mediadag. 
  • "För mig är kommunikation livet [...] och det är världens starkaste verktyg. Det kan skapa krig men det kan också skapa fred. I den kontexten vi jobbar så är kommunikation ett fantastiskt verktyg och det handlar om att ha respekt och intresse och insikt i mottagaren och mottagrens villkor. Ska du uppnå kommunikation så beror det på din insikt och ditt ansvarstagande om mottagarens villkor."
Det är ju såhär jag alltid velat få det formulerat för mig. Svart på vitt; vikten av kommunikation. Jag tror att det emellanåt måste till en liten påminnelse, en fördjupning, en tillbakagång till litteraturens och studiernas värld för att påminna sig själv och få det formulerat för sig vad det faktiskt är man sysslar med om dagarna. Det glöms så lätt bort i vardagen och i det eventuella branschminglet iförd den piffiga scarfen lyssnades till föreläsningen om hur man får flest konverteringar. Jag behöver åtminstone det uppvaknandet eftersom det får mig att faktiskt inse att jag i slutändan uträttar något viktigt dagligdags. Och det gör också alla andra i sina professioner. Det gäller bara att se det och att värdesätta detsamma. 
 
Okej att just jag inte räddar liv på operationsbordet eller hjälper ett barn i hungersnöd men jag bidrar på mitt vis genom att istället kommunicera - vilket i sig enligt ovan skulle kunna sägas vara en förutsättning för mänskligt liv. Det är fint. Det är stort. Det är tillräckligt bra.