Det som en gång var...

Så vi åker till Söderhamn över dagen. Min barndomsstad som jag skrivit så mycket om. Det nästan pirrar i kroppen eftersom det känns som att jag åker hem. Fast det är inte hemma längre. Jag bor inte där. Min familj bor inte där. Ändå åker jag ju hem på något lite mystiskt odefinierbart sätt. 
 
Ibland känns det som att det är det enda jag skriver om på den här högst oregelbundna bloggen; längtan hem, blommor, inredning, cykelturerna till och från jobbet och hur det nu är att vara förälder. Lite skralt kan tycka och ändå kommer här ytterligare ett inlägg om min tidigare hemstad.
 
Jag vet ju att staden inte är densamma som den jag växte upp i. De människor jag kände då bor inte kvar, somliga lever inte ens. Mitt hus är någon annans och grannarna på samma gata har så sakteliga sålt sina hus de också. Ändå hoppas jag på något vis att allt ska vara precis som förut när jag åker dit. Oftast blir jag besviken men eller annan gång blir jag överraskad. Som nu när vi senast åkte upp. 
 
Vi åkte för att hälsa på S. Vi sågs senast 2014. Då hade ingen av oss barn. Idag har jag ett och hon tre. Så kan det gå. Vi lärde känna varandra när vi var fem år gamla och har sedan dess följts åt i skolan med mer eller mindre intensivt umgänge. Vi pluggade båda i Uppsala men sen flyttade hon norrut och jag blev kvar och vi ses alltmer sällan. Så plötsligt fick jag denna i det närmaste briljanta idé att åka och hälsa på henne när hon i sin tur passade på att hälsa på sina föräldrar i Söderhamn. 
 
Så vi sätter oss i bilen och Söderhamn kommer närmare och närmare. Vi passerar Dalälven, Testeboån, Tönnebro, Ljusnan. Ja, och det gamla Viggenplanet som minner om Söderhamns storhetstid. Och sen är vägen så fruktansvärt bekant. "Sväng vänster där, kör rakt fram där och till höger där" och så plötsligt står S:s hus där. Gult och grannt så som det alltid har gjort. På samma gata. I samma kvarter. Så jag knackar på. Där står S:s mamma och jag kastas omedelbart över femton år tillbaka i tiden. Herregud! Det är verkligen så som det brukade vara. Där är A. och där är H. och där står julgranen på sin vanliga plats och där är tavlan som S. målade och där vid köksbordet satt vi och målade ljuslyktor av glasburkar. Ja, allt är bara så underbart, underbart välbekant och det är en fantastisk känsla som jag för evigt vill hållas fast vid. Det enda som är lite underligt är att S:s lillebror inte längre är tolv år och tre äpplen lång utan snarare jättelång och jättevuxen... 
 
Vi äter risgrynsgröt, barnen leker, vi tar pulkan och kälken och åker i backen på Strandvallen. Vi pratar minnen och ja, allt är som förut förutom att vi blivit mammor. Det å sin sida har förändrat allt men i grund och botten inte för vi är ju fortfarande desamma som vi var innan. 
 
Sammantaget får alla intryck mig att längta hem ännu mer. Hur skulle ett liv i Söderhamn idag te sig? Skulle det vara lätt att hitta vänner? Skulle det gå att vänja sig vid ett mindre myllrande folkliv, mindre utbud, färre restauranger? Skulle det gå att hitta jobb? Svaret på den sistnämnda frågan är ett givet nej och det som i slutändan gör att jag och säkert många andra faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka, vilket är sorligt med tanke på naturen, havet och huspriserna i den positiva änden av spektrat. 
 
Jag tror att det är svårt att komma tillbaka. Någonstans tror jag fortfarande att det nog inte var så länge sedan som jag gick på Norrtullsskolan och Staffanskolan. Någonstans har jag inte riktigt fattat att den sistnämnda inte ens heter så längre utan Staffangymnasiet. Jag har likväl lite svårt att greppa att bokhandeln inte längre ligger högst upp på Furan, att JC inte längre finns, att H&M finns (!), att zoobutiken inte längre ligger där den låg, att Musikskolan flyttat sina lokaler, att Lindblomman just för tillfället inte är ett hotell, att man målat om min barndomskompis K:s hus i en annan färg, att Hemköp blivit Willys och att man inte kan gå in på Ica Alen från Hamngatan och framförallt att det inte ens ser likadant ut inne på självaste Ica! 
 
Och där är kärnan i allt jag just skrivit ovan. Min bild av vad som är stämmer inte och därför kan jag inte komma tillbaka. Det är bara vissa glimtar som är desamma, men dessa glimtar gör mig så, så glad. När jag ser att A. och H. är desamma. När jag ser att en av kassörskorna på Ica fortfarande är densamma efter alla år och när jag hör två farbröder på stan prata på den härligaste av Hälsingemål. För inte ens den, dialekten, har jag kvar inser jag. 
 
Jag har funderat ibland på hur det skulle ha varit om jag aldrig lämnat staden. Hur hade det känts då? Jag vet ju om de som både stannade kvar och de som åkte iväg men valde att komma tillbaka. Är de nöjda med sina val? Blev de så som de hade tänkt det? Vad tycker de om Söderhamn idag? Känns det som förut eller är det annorlunda? 
 
Det är inte lätt att få ihop alla tankar kring det här, för de är många som ni ser. Det handlar om rötter och vem man är. Och det smärtsamma i att inse att tiden har gått och att det som var då inte är nu. Jag är tacksam för de gånger jag kan åka "hem" och få fylla lungorna med lite luft från det som en gång var mitt. Därefter bär det av hem till Uppsala och den stad som kommit att bli min. Framtiden får utvisa hur Hälsingland ska gestalta sig i mig. Det är ändå nära Uppsala och en sommarstuga drömmer jag ju om, varför inte en hemma? 
 
 
 
 
Söderhamn - Uppsala - barn - barndom - förälder - hemma - livet - mamma - minnen - personligt - vardag - vänner