Gotland efter sommaren
Om man kunde vinna priset den-som-uppdaterar-bloggen-minst-antal-gånger-per-år så skulle jag vara en stark kandidat till priset. Vardagen springer förbi och eftersom jag ägnar hela dagarna på mitt jobb åt att just skriva så faller det lite mellan stolarna. Tur att jag inte är någon influencer; ett ord och begrepp som för övrigt förtjänar ett helt eget inlägg, en annan gång.
Nå, vi for till Gotland i slutet på augusti. Det skulle ta mig 35 år innan jag besökte ön. Det var inte en dag för tidigt! Jag vet inte hur många jag känner som har en koppling dit och alla man frågar som kommer brunbrända tillbaka efter sommarsemestrarna förklarar sin bränna med att de varit på Gotland - detta soliga paradis.
Och nog var det så. Soligt alltså. Dock också blåsigt och därför innehöll den planerade sol- och badveckan något färre strand- och baddagar än vad vi inledningsvis hade planerat. Däremot hann vi se mer eller mindre varenda vrå och hörn av ön eftersom vi istället valde att bila runt en hel del.
Eftersom jag inte hade varit där tidigare hade jag heller inget att jämföra med, men jag upplevde ön som näranog folktom, ja på vissa ställen lite öde. Detta beror på att vi åkte dit strax efter att högsäsongen tagit slut och med det menas verkligen att saker och ting tar slut. Jag vet inte hur många ställen vi passerade som var stängda och igenbommade för säsongen. Det ena krukmakeriet, restaurangen, gården efter den andra. Stängd och på återseende nästa år. För att inte tala om Tofta strand. Detta havsparadis som nu ekade tomt. Barerna, caféerna, strandstolarna, glasskioskerna - allt bara gapade öde och allt som återfanns på stranden bland dess höga vågor och piskande vind var en död trut. Det gav något av en dystopisk och lite obehaglig känsla, som om man var ensam kvar i världen.
Det fick mig att fundera på hur det är att vara fast gotlänning. Tycker man att det är skönt när alla turister åker hem för säsongen, eller är det förenat med ett visst mått av olustkänslor? Jag läste någonstans att det vanligtvis bor 60 000 personer på ön, vilket tiodubblas till 600 000 under sommarsägongen. Det är en ansenlig mängd människor.
Det i sin tur fick mig att fundera på vad det är man livnär sig på på ön? Trots alla dessa otaliga konstnärliga krypin så som keramikstugor, lammskinnsaffärer, konstateljéer och hantverksbodar så kan väl inte alla gotlänningar livnära sig på att dreja? Så vad arbetar man med när alla turister dragit hem och försäljningen troligtvis torde gå ner?
Men vad spelar alla dessa frågor ens för roll? Tänker jag flytta till Gotland och bli egenföretagare? Nej, dessa betrakelser fick mig bara som med så mycket annat att fundera över livet i stort och vad som egentligen är värt mest i vardagen. Jag läser nämligen ofta om personer som bestämt sig för att göra något helt annat med sitt liv. De säger upp sig från sina vardagliga jobb, flyttar ut på landet och startar någon slags egen kreativ business. Jag tycker det är både imponerande och inspirerande samtidigt som jag undrar hur man tillgodoser den andra sidan av myntet, vilken man också kan läsa en hel del om; hur man säkerställer sin pension och att också ha råd att leva när man blir äldre.
Mer om det i nästa blogginlägg - och må det inte dröja lika länge som mitt förra inlägg.
