Paketfrossa
Dan före dopparedan. Så var den här. Och alltid med samma lite speciella känsla. Just idag sitter jag ensam, uppkrupen i soffan med min luddiga filt, mina varma tofflor, senaste numret av Lantliv och med TV:n som mitt enda sällskap. Ja, och granen förstås. Jag har arrangerat mig själv så i soffan att jag när helst jag vill ska kunna kika på granen och verkligen ta in hur fin jag tycker att den är.
Tidigare på dagen var jag över till mina föräldrar med den sedvanliga leveransen av julklappar. Fyra fullstora pappkassar blev det i år. Min sambo och min familj reagerar på samma sätt som varje år, med fullkomlig häpnad. Jag förstår egentligen inte riktigt varför. Jag säger förvisso varje år att jag ska minska antalet julklappar och inslagningar, men alla borde vid det här laget veta att så inte blir fallet. Jag kan liksom inte sluta. Julklappsinslagning är min absoluta svaghet.
Så jag blev väldigt förtjust när jag kunde konstatera att samlingen julklappar under föräldrarnas fina julgran åter blev riktigt gedigen. Ytterligare en jul som alla andra 30 jag hittills firat alltså. Barnsligheten går liksom inte ur. Jag fullkomligt älskar att få julklappar och kan inte låta bli att varje år krypa runt i golvhöjd och räkna hur många som är till mig. Det är en oerhört tillfredsställande tanke att någon har tänkt ut, köpt och slagit in något just till mig. Men tack och lov är jag inte bara självisk. Jag gillar ju att ge till andra i lika hög grad som jag själv gillar att få klappar. Jag tycker mycket om att fundera ut de perfekta gåvorna och sedan slå in dem på just det sätt jag föreställt mig att paketen ska se ut form- och färgmässigt.
Och det är ju just det. Jag har så många visioner i huvudet om hur jag vill att årets julklappar ska se ut, att jag helt enkelt måste ha tillräckligt många klappar att ge bort för att kunna realisera all kreativitet. Jag vill ju göra ett paket med ett stort rött sidenband, ett vitt med ljusblå dekorationer, ett vitt med rosa dekorationer, ett med pepparkakegubbesnöret, ett i en färgexplosion av grönt, rött, blått. Ja, ni hör ju. Som ni säkert förstår lägger jag störst vikt vid kvantiteten. Personliga julklappar till resonabla priser går före ett enstaka paket med überdyrt innehåll. Ja, annars skulle jag nog blivit ruinerad för längesedan.
Det är lika spännande varje år att ta en titt i pappers- och snöregömman och se vilka snören och papper jag glömt bort att jag faktiskt hade Varje år tänker jag att jag ska använda upp det jag har och inte köpa något nytt, men även det fallerar, då jag likväl investerar i åtminstone två eller tre nya julklappspapper och dito snören.
I år har jag slagit in paket till både mamma, pappa, bror, min sambo och också hela min sambos familj, så de flesta idéer har jag faktiskt kunnat omsätta i verklighet och just nu känner jag mig nöjd och tillfreds. Det kreativa behovet är stillat och nu kan jag bara luta mig tillbaka och njuta och fundera vad varje julklapp adresserad till just mig innehåller och om mina familjemedlemmar kommer att uppskatta det jag inhandlat till dem.
Ja, dan före dopparedan är spännande. Onekligen. Jag kastas tillbaka till mina barndomsår och tycker liksom att det inte kan bli julafton fort nog. Samtidigt är det med lite vemod jag tar mig an denna dag. Jag vill liksom inte att den riktigt ska gå över än. Jag gillar känslan av förväntan och vill att den ska vara om än bara så lite till!
