Att vandra i fjällen - i regn, med bebis
Vår första riktiga semesterresa som tre gick till Sälen. Under slutet av graviditeten och under A:s första tid reste vi ingenstans och sedan dess har det riktigt gnagt i mig av reslust. Vi vill ju kunna resa också med barn. Många reser med sina bebisar från riktigt tidig ålder. För vår del valde vi att vänta lite eftersom sättet A valde att sova på - eller snarare inte sova på - gjorde att vi helt enkelt inte orkade så mycket annat än att bara vara hemma.
Så lagom tills A fyllde ett bestämde vi oss för att fjällvandra i Sälen. Första gången J och jag vandrade var det strålande sol, en blå himmel som aldrig tog slut och tjugofem grader. Underbart alltså om än lite svettigt. Dagarna i Sälen bjöd på i princip allt annat. En slogan för Sälen skulle kunna vara "När du är i Sälen - räkna med regn!"
Trots himlens konstanta grå toner åkte vi till Njupeskär den första dagen. A fick sitta i sin bärstol på pappas rygg. Med både vind- och regnskydd på satt han som en liten kung på sin tron och verkade mycket nöjd över utsikten. Själv bar jag på vår egen packning i form av extrakläder, matutrustning och kamera.
Stigningen upp till Njupeskär var enkel och bjöd på trolsk urskog och vackra vyer över Sveriges högsta vattenfall trots att det började regna redan när vi bara hunnit ett par hundra meter. A fick lunch i en raststuga medan vi själva tryckte i oss kokta ägg och torkade aprikoser för att senare inta vår lunch uppe på fjället.
Vi valde nämligen att gå vidare på en fjälltur ovan vattenfallet, en tur på cirka åtta kilometer. Efter en brant stigning kom vi så upp på fjället; ett vackert landskap med lingonris, hjortronblad och knotiga, lågväxande träd. Allt hade varit verkligt vackert om inte regnet hade tilltagit. Inte så att det regnade tunga droppar utan snarare småspik... på tvären. Trots detta somnade A mitt ute på fjället i sin bärstol och vi bestämde oss för att sikta in oss på ett par vindskydd ytterligare ett antal kilometer bort.
Man lär sig av sina misstag skulle man kunna säga när det gäller vandring. Man kan aldrig lära sig vad som funkar i form av utrustning om man inte testar att vandra i olika väderlag. Det här med skor till exempel. Enligt väderprognosen skulle det vara uppehåll och eftersom vandringen skulle vara förhållandevis lätt valde jag att ta mina träningsskor. De är ju lite lättare att vandra i än vandringskängorna som visserligen står emot all väta och smuts men som gör steget tyngre. Vilket misstag! Det dröjde inte särskilt lång tid innan vätan började tränga in i skorna. Regnet bidrog naturligtvis till att terrängen började luckras upp och stigen blev allt lerigare. Så vår vandring som börjat med humöret på topp började sakta gå mot ett mindre bra humör - i alla fall för min del.
Så lagom tills A fyllde ett bestämde vi oss för att fjällvandra i Sälen. Första gången J och jag vandrade var det strålande sol, en blå himmel som aldrig tog slut och tjugofem grader. Underbart alltså om än lite svettigt. Dagarna i Sälen bjöd på i princip allt annat. En slogan för Sälen skulle kunna vara "När du är i Sälen - räkna med regn!"
Trots himlens konstanta grå toner åkte vi till Njupeskär den första dagen. A fick sitta i sin bärstol på pappas rygg. Med både vind- och regnskydd på satt han som en liten kung på sin tron och verkade mycket nöjd över utsikten. Själv bar jag på vår egen packning i form av extrakläder, matutrustning och kamera.
Stigningen upp till Njupeskär var enkel och bjöd på trolsk urskog och vackra vyer över Sveriges högsta vattenfall trots att det började regna redan när vi bara hunnit ett par hundra meter. A fick lunch i en raststuga medan vi själva tryckte i oss kokta ägg och torkade aprikoser för att senare inta vår lunch uppe på fjället.
Vi valde nämligen att gå vidare på en fjälltur ovan vattenfallet, en tur på cirka åtta kilometer. Efter en brant stigning kom vi så upp på fjället; ett vackert landskap med lingonris, hjortronblad och knotiga, lågväxande träd. Allt hade varit verkligt vackert om inte regnet hade tilltagit. Inte så att det regnade tunga droppar utan snarare småspik... på tvären. Trots detta somnade A mitt ute på fjället i sin bärstol och vi bestämde oss för att sikta in oss på ett par vindskydd ytterligare ett antal kilometer bort.
Man lär sig av sina misstag skulle man kunna säga när det gäller vandring. Man kan aldrig lära sig vad som funkar i form av utrustning om man inte testar att vandra i olika väderlag. Det här med skor till exempel. Enligt väderprognosen skulle det vara uppehåll och eftersom vandringen skulle vara förhållandevis lätt valde jag att ta mina träningsskor. De är ju lite lättare att vandra i än vandringskängorna som visserligen står emot all väta och smuts men som gör steget tyngre. Vilket misstag! Det dröjde inte särskilt lång tid innan vätan började tränga in i skorna. Regnet bidrog naturligtvis till att terrängen började luckras upp och stigen blev allt lerigare. Så vår vandring som börjat med humöret på topp började sakta gå mot ett mindre bra humör - i alla fall för min del.
Humöret gick slutligen fullkomligt i botten när leran hade krupit upp längs byxorna ända upp mot låret. Det var så mycket vatten i skorna att det kändes som att jag vandrade runt i små swimmingpooler. Jag frös som en hund och önskade att jag orkade stanna för att ta fram mina vantar, men det orkade jag inte. Skosnöret gick upp men det struntade jag blanka fasen i. Ett tag var jag på så dåligt humör att jag tänkte att skosnöret kanske kunde bidra till att jag vrickade foten för då skulle jag åtminstone slippa vandra...
Ja, just där och då avskydde jag vad vi företagit oss. Vandra; vad ska det vara bra för? I Sverige? Jag var så förbaskad på det svenska vädret. Tänk att behöva stå ut med detta gråslask och frysa om händerna i juli månad. Jag var fullt beredd på att för alltid emigrera till valfritt varmt land och aldrig någonsin mer besöka fjällvärlden. Som om inte det vore nog ringlade en huggorm precis framför våra fötter ett par sekunder efter att jag tänkt allt detta.
J. föreslog att vi skulle stanna i en raststuga som vi stötte på och äta vår lunch som vi ännu inte lyckats få i oss, men mitt humör var så dåligt att bara tanken på att sätta mig ner i ett par blöta byxor i en stuga utan elektricitet gjorde mig ännu grinigare. Nej, vi skulle minsann vandra vidare. J. halade fram ett par aprikoser och några Oreos och en skvätt vatten och sa åt mig att omedelbart äta dem. Det hade faktiskt viss effekt och pigg av det plötsliga sockerintaget sansade jag mig något och traskade oförtrutet vidare tills vi åter var framme vid starten på vår vandring och då, ja just då, bröt solen kortvarigt igenom molntäcket och A. vaknade till - på sitt allra bästa humör skrattade han glatt åt äventyret. Den som alltså klarade denna vandring bäst var vår lille älskade bebis!
Så småningom sjönk det dåliga humöret undan och ersattes lyckligtvis av en nöjdhet över vad vi åstadkommit. Det svenska sommarvädret är banne mig något som ota frestar på tålamodet hos en soltörstande person som jag men vandring har sin tjusning ändå. Det måste jag medge. Jag lärde mig dock att ingen vandring får ske i annat än vandringsskor och man ska aldrig vänta för länge med lunchen.
